Börje Peratt artikel i – Universal Journal of Psychology

Borje Peratt Universal Journal of psychology

Jag blev inbjuden att skriva en artikel för den vetenskapliga tidskriften Universal Journal of Psychology baserad på mitt abstrakt till konferensen ”Toward a Science of Consciousness” i Arizona 2014.

Jag var både positiv till alla möten och kritisk till inriktningen i denna 20-åriga jubileums-konferens vilket jag skrivit om i dagboken på den engelska versionen av min blogg Om Medvetandets Uppkomst. (Sammanfattning här)

Min dagbok blev ganska uppmärksammad under TSC konferensen. När det kom en inbjudan från en vetenskaplig tidskrift som var intresserade av en artikel blev jag ändå aningen överraskad.

Den är nu peer reviewd i god ordning och publicerades på nyårsdagen 2016 med titeln: On the Origin of Consciousness – A Personal Experience  on the Interaction of  Mind and Body (LÄNK). Universal Journal of Psychology  4(1): 47 – 62, 2016 http://www.hrpub.org DOI:  10.13189/ ujp.2016.040105

Titeln i svensk översättning: Om medvetandets uppkomst en personlig erfarenhet avseende interaktion mellan kropp och sinne.

Studien presenterar praktisk kontakt med och observationer av fakta och händelser när det gäller extrasensorisk perception.

Abstraktet översatt till svenska:

Titeln är naturligtvis en anspelning på Darwins klassiska bok ”Om arternas uppkomst”. Här sysselsätts vi med frågan om det faktiskt finns ett ursprung till medvetandet eller om medvetandet är evigt och dess tillgänglighet begränsas av fysiska sinnen. En bilolycka 1987 öppnade mitt sinne till möjligheten av att medvetandet kunde existera oberoende av sinnena, dvs oberoende av hjärnan och kroppen. Omständigheterna kring olyckan involverar en mängd möjliga extrasensoriska perceptioner, som jag fram till dess hade ignorerat på grund av min skepsis. Olyckan  kostade mig nästan mitt liv och ledde till en lång konvalescens där jag fick tillfälle att reflektera över vad som hade hänt. Min dokumentation av erfarenheterna från kraschen gjorde det rimligt för mig att dra slutsatsen att översinnliga informationskällor varit aktiva redan före kraschen och också att mottagligheten hos dessa sinnen tycktes öka under åren som följde. För att förstå vad som hade hänt, dokumenterade jag först mina egna erfarenheter och sedan sökte jag efter rapporter om andras liknande erfarenheter. Det inledde en forskning som skulle pågå i över tjugo år. Insatsen tog fart när Internet och dess sökmotorer möjliggjorde datainsamling. Metoden som bygger på Grounded Theory ledde till proto-vetenskapliga teorier, som publicerats i bokform på svenska.

Nyckelord: Medvetande, Nära Döden-Upplevelser, NDU, Transpersonell extra sensorisk varseblivning. (Consciousness, Near-death Experiences, NDE, Transpersonal, Extrasensory Perception)

Oberoende medvetande Vetapedia

Börje Peratt

Välkommen till min mediala sida

Annonser

‘Musicophilia’ och jämförelser med Ohma

I början av 2000 vaknade jag med musik strömmande i huvudet, ja det kunde rent av vara så att jag drömde om musik och i drömmen tänkte ”vilken fantastisk musik, tänk om jag hade kommit på den”.

Ohma CD omslag musik av Börje Peratt. Cover teckning Börje. Design Jan Peratt. Musik producerad av MikaelLindfors

Ohma CD omslag musik av Börje Peratt. Cover teckning Börje. Design Jan Peratt. Musiken producerad av Mikael Lindfors

När jag sedan vaknade var det naturligt att försöka återskapa den och så började jag spela piano igen, efter som det kändes, en evighet då instrumentet stått och samlat damm. Jag köpte också senare en ny synth som gav möjligheter att återge olika instrument från ett klaviatur. Men den som i detta läge hjälpte mig att producera min musik på just detta sätt (spela flöjt, fiol och till och med trummor på ett klaviatur) och skapa CDskivan Ohma var Mikael Lindfors. Hans inspirerade sätt att hjälpa mig med detta är jag evigt tacksam för. Jag kom ibland till honom med musik inspelad på en diktafon och kunde sedan med alla möjligheter på hans synth försöka återskapa den. Vid något tillfälle ”översatte” han min idé och spelade upp den. Jo under en period fick vi till ett magiskt samspel.

I slutet av Januari 2015 skickar min vän Peder Wistedt länkar och text om en man, Tony Cicoria, som har en historik påminnande om min. Jag drabbades inte av någon blixt utan en trafikolycka och mina visioner av musiken kom långt senare efter olyckan så sambandet är inte lika självklart. I mitt fall kan det vara andra faktorer som också spelade in. Min historik av nära döden-upplevelser är också annorlunda. Dessa medvetandetillstånd har jag studerat och sökt förklaringar till I Tolv Sinnen. Kapitlet Olika medvetandetillstånd beskriver också konstnärliga uttryck. Och Nära döden upplevelser har sitt eget kapitel.

Men jag vill nu förmedla historien om Tony Cicoria, en artikel av Oliver Sacks: ‘Musicophilia’ publicerad: 28 oktober, 2007 som jag översatt i februari 2015.

En blixt från klar himmel: Sudden Musicophilia

Tony Cicoria var vid fyrtiotvå års ålder mycket vältränad och stark, en före detta college fotbollspelare som blivit en väl ansedd ortoped i en liten stad ovanför New York. Han befann sig vid en sjöpaviljong med sin familj som samlats där en höstkväll. Det var trevligt men blåsigt, och han lade märke till några orosmoln i fjärran; Det såg ut som regn.

Han gick till en telefonkiosk utanför paviljongen för att ringa ett snabbt samtal till sin mor (detta hände 1994, före mobiltelefonens tid). Han mindes varenda sekund av vad som hände sedan: ”Jag pratade med min mamma i telefon. Det var lite regn och åska i fjärran. Min mamma lade på telefonen och jag var då några decimeter från telefonen när … jag slogs av åskan. Jag minns en blixt av ljus som kom från telefonen. Den slog till mig i ansiktet. Nästa sak jag minns var att jag flög baklänges.”

Sedan – han verkade tveka innan han fortsatte berätta – ”. Oh [svordom], jag är död” … ”Jag flög framåt. Förvirrad såg jag mig omkring, såg min egen kropp på marken och …. människor som samlades kring kroppen och en kvinna -. Hon hade väntat bakom mig för att använda telefonen – och hon placerade sig över min kropp, och gav den Hjärt-lungräddning …. jag flöt upp för trapporna – mitt medvetande följde med mig. jag såg mina barn, hade insikten om att de var okej. Sen blev jag omgiven av ett blåvitt ljus … en enorm känsla av välbefinnande och fred. De högsta och lägsta punkterna i mitt liv tävlade med mig [om uppmärksamhet]. Inga känslor förknippades med dessa … ren tanke, ren extas. jag hade upplevelsen av att accelerera, av att dras uppåt … med hastighet och riktning. Sedan, när jag sa till mig själv, ”det här är den mest ärorika känsla jag har någonsin haft ”- Pang! jag var tillbaka”!.

Dr Cicoria förstod att han var tillbaka i sin egen kropp: eftersom han hade ont – smärtan från brännskadorna i ansiktet och hans vänstra fot, där den elektriska laddningen hade lämnat hans kropp och han insåg att, ”bara kroppar har ont. ”Han ville återvända, han ville tala om för kvinnan att sluta ge honom HLR, att låta honom gå vidare; men det var för sent – Han var ordentligt tillbaka bland de levande. Efter en minut eller två, när han kunde tala, sade han, ”Det är okej – Jag är läkare”. Kvinnan svarade: (hon visade sig vara intensivvårds-sjuksköterska), ”för ett par minuter sedan, var du inte det.”

KOMMENTAR: Vad är oddsen för att få en dödlig blixt via en telefon och bakom sig ha en intensivvårds-sjuksköterska som ”råkar” vänta på sin tur att använda telefonen?

Polisen kom och ville ringa efter ambulans, men Cicoria vägrade, något förvirrad. De tog hem honom istället (”det tycktes ta timmar”), där han kallade på sin egen läkare som också var hjärtläkare. Kardiologen, antog att Cicoria måste ha haft ett hjärtstopp, men kunde inte hitta något fel vare sig genom [fysisk] undersökning eller via EKG. Kardiologen anmärkte att ”Trots det som hänt, lever du och är inte död,”. Han kunde inte se att Dr Cicoria skulle drabbas av några ytterligare konsekvenser av denna bisarra olycka.

Cicoria rådfrågade sedan en neurolog – Han kände sig [mentalt] trög (en ovanliga känsla för honom) och han hade fått vissa svårigheter med sitt minne. Han fann sig glömma namnen på människor han kände väl. Han granskades neurologiskt, tog en ny EEG och MRI på. Men återigen inget verkade fel.

Ett par veckor senare, när hans energi återvänt, gick dr Cicoria tillbaka till arbetet. Det kvarstod några problem med minnet – han glömde ibland namnen på sällsynta sjukdomar eller kirurgiska ingrepp – men all hans kirurgisk kompetens var i övrigt felfri. Efter ytterligare två veckor, försvann hans minnesproblem, och han drog slutsatsen att problemen upphört.

Vad som sedan hände fyller Cicoria med häpnad, även nu, ett dussin år senare. Livet hade till synes återvänt till det normala när ”han plötsligt under två eller tre dagar, fick en omättlig önskan att lyssna till pianomusik.” Detta var helt ur linje med något i hans förflutna. Han hade haft några pianolektioner som en pojke, sade han, ”men inte något egentligt intresse.” Han hade inte ens ett piano i sitt hus. Den musik han vanligtvis lyssnade på var rockmusik.

Med detta plötsliga begär efter pianomusik, började han köpa inspelningar och blev särskilt förtjust i Vladimir Ashkenazy inspelningar av Chopin favoriter – den militära Polonaise, Winter Wind Etude, Svarta Key Étude, A-Flat Polonaise, B Flat Minor Scherzo. ”Jag älskade dem alla”, sa Tony. ”Jag hade lust att spela dem och jag beställde alla noterna. Vid denna punkt, frågade en av våra barnvakter om hon kunde flytta sitt piano till vårt hus (för att lagra det där) – .. Så nu, precis när jag längtade efter ett, kom ett piano, ett trevligt lite upprätt. Det passade mig bra. Jag kunde knappt läsa noterna, kunde knappt spela, men jag började lära mig. ”Det hade gått mer än trettio år sedan de få pianolektioner han fått i sin barndom, och hans fingrar kändes stela och obekväma.

Och sedan, i hälarna på denna plötsliga längtan efter pianomusik, började Cicoria att höra musik i huvudet. ”Första gången”, sade han, ”det var i en dröm, jag var i en smoking, på scenen, och spelade något jag hade skrivit. Jag vaknade, häpen, och musiken hade tystnat i mitt huvud. Jag hoppade upp ur .. sängen, började försöka skriva ner så mycket av det som jag kunde minnas. Men jag visste knappt hur man skrev de noter jag hört.”
Detta var inte alltför lyckat – han hade aldrig försökt skriva musiknoter innan. Men närhelst han satte sig vid pianot för att öva på Chopin, ”skulle den egna musiken komma fram och ta över. Den hade en mycket kraftfull närvaro.”

Han var inte helt säker på hur han skulle hantera detta tvingande musikbehov, som trängde sig fram nästan oemotståndligt och överväldiga honom. Hade han musikaliska hallucinationer? Nej, Dr. Cicoria menade att det inte var hallucinationer – ”inspiration” var ett mer passande ord. Musiken var där, djupt inne i honom – eller någonstans – och allt han hade att göra var att låta den komma till honom. ”Den är som en frekvens, ett radiostation. Om jag öppnar upp mig, kommer den. Jag vill mena att,… Den kommer från himlen, som Mozart sade.”

– Hans musik är tidslös. ”Den sinar aldrig”, fortsatte han. ”Om något, måste jag stänga av den.”

Nu var han tvungen att brottas inte bara med att lära sig spela Chopin, men att ge form åt musiken som ständigt lät i hans huvud. Först för att testa den på pianot, sedan för att få ned den på notpapper. ”Det var en fruktansvärd kamp”, sade han. ”Jag började gå upp klockan fyra på morgonen och spelade tills det var dags att gå till jobbet, och när jag kom hem från jobbet satt jag vid pianot hela kvällen. Min fru var då inte riktigt nöjd. Jag hade blivit besatt.”

Tre månader efter att ha blivit träffad av blixten, då Cicoria – tidigare varit en lättsam, uppskattad familjefar, som nästan var likgiltig för musik – hade nu blivit inte bara inspirerad, utan även besatt av musik, och han hade knappt tid för något annat. Det började gå upp för honom att han kanske hade blivit ”räddade” av särskilda skäl. ”Jag kom att tänka på”, sade han, ”att det enda skälet till att överleva var för musiken.” Jag frågade honom om han hade varit religiös innan blixten. Han hade uppfostrats i en katolsk familj, sade han, men hade aldrig varit särskilt angelägen; han hade nu fått några ”oortodoxa” övertygelser, som reinkarnation.

Han började fundera över, om han hade varit med om en slags pånyttfödelse, han hade förvandlats och fått sig given en speciell uppgift, ett uppdrag, att ”ställa in [sitt lyssnande]” till musik som han metaforiskt benämnde, ”musiken från himlen.”
Denna [musik] kom, ofta i ”en fullständig störtflod” [och innebar ett massivt arbete] med anteckningar utan avbrott, inga pauser, mellan dem, och han tvingades att skapa formen. (Samtidigt som han sade detta, tänkte jag på Caedmon en getherde och analfabet som levde under sjuttonhundratalet. Han blev en Anglo -Saxisk poet efter att vad det sägs, att han hade fått ”sångkonsten” i en dröm en natt, och tillbringade resten av sitt liv med att prisa Gud och skapelsen i psalmer och dikter.)

Cicoria fortsatte att arbeta på sitt pianospelande och sina kompositioner. Han skaffade sig böcker om hur man skriver noter, och insåg snart att han behövde en musiklärare. Han skulle komma att resa till konserter där hans favoritartister spelade men han hade inget att göra med musikaliska vänner i sin egen stad eller musikaliska aktiviteter där. Detta var en ensam strävan, mellan honom och hans musa.[1]

Jag frågade om han hade upplevt andra förändringar efter blixtnedslaget – en ny uppskattning av konst kanske, en annorlunda lust till litteratur, nya föreställningar? Cicoria sa att han hade blivit ”mycket andlig” sedan sin nära-döden-upplevelse. Han hade börjat läsa varje bok han kunde hitta om nära-döden-upplevelser och om blixtnedslag. Och han hade byggt ”ett helt bibliotek om Tesla”, liksom allt om den fruktansvärda och vackra makten som högspänningsel innebär. Han kände att han kunde ibland se ”auror” av ljus eller energi runt människors kroppar – han hade aldrig sett detta innan blixtnedslaget.

Några år gick, och Cicorias nya liv, hans inspiration, övergav honom aldrig för ett ögonblick. Han fortsatte att arbeta heltid som kirurg, men hela hans hjärta och sinne var inriktat på musik. Han skilde sig 2004 [tio år efter blixten] och samma år råkade han ut för en fruktansvärd motorcykelolycka. Han hade inget minne från den, men hans Harley hade körts på av ett annat fordon, och han hittades i ett dike, medvetslös och svårt skadade, med brutna ben, mjältruptur, en perforerad lunga, hjärtkontusioner och trots sin hjälm, skallskador. Trots allt detta, återhämtade han sig fullständigt och var tillbaka på jobbet efter två månader. Varken olyckan eller hans huvudskada eller hans skilsmässa verkade ha gjort någon skillnad när det gällde passionen att spela och komponera musik.

Jag [Oliver Sacks] har aldrig träffat en annan person med en berättelse som Tony Cicorias, men jag har ibland haft patienter med ett liknande plötsligt musikaliskt eller konstnärliga intressen – Inklusive Salimah M., en kemistforskare. I början av sina fyrtio år fick Salimah korta sekvenser, som varade en minut eller mindre, där hon upplevde ”en konstig känsla” – av att hon var på en strand hon en gång hade känt, emedan hon på samma gång var helt medveten om hennes nuvarande omgivning och kunde fortsätta en konversation, eller köra bil, eller fortsätta göra vad hon gjorde. Ibland åtföljdes dessa episoder av en ”sur smak” i munnen.

Hon noterade dessa märkliga upplevelser, men tänkte inte på dem som om de hade någon neurologisk betydelse. Det var först när hon drabbades av ett plötsligt slag i hjärnan [ett epileptiskt liknande anfall?] sommaren 2003 som hon uppsökte en neurolog och genomgick hjärnröntgen som visade en stor tumör i hennes högra temporal. Detta hade varit orsaken till hennes märkliga upplevelser, orsakade av attacker från temporallobens sjukdomstillstånd. Tumören, beskrevs av hennes läkare som malign (även om den mest sannolikt var en oligodendrogliom [2], med relativt låg malignitet) och den behövdes trots allt tas bort. Salimah undrade om hon hade fått en dödsdom och var rädd för operationen och dess möjliga konsekvenser. Hon och hennes man hade fått veta att det fanns risk för vissa ”personlighetsförändringar” efter ett sådant ingrepp. Men operationen gick bra, och det mesta av tumören kunde avlägsnas. Efter en period av konvalescens, kunde Salimah återvända till sitt arbete som kemist.

Hon hade varit en ganska reserverad kvinna innan operationen, och hon kunde av och till bli irriterad eller störa sig på småsaker som damm eller om det var ostädat. Hennes man berättade att hon ibland var ”överdrivet petig” om jobb som behövde göras runt huset. Men nu, efter operationen, verkade Salimah oberörd av sådant och istället mer inriktad på sitt inre liv. Hon hade blivit, för att citera sin mans excentriska framställning (engelska var inte deras första språk), ”en glad katt.” Han förklarade att hon blivit, ”en glädjesökare.”

Salimah uppenbarade en ny gladlynthet på jobbet. Hon hade arbetat i samma laboratorium i femton år och hade alltid varit beundrad för sin intelligens och sitt engagemang. Men nu, utan att förlora något av sin yrkeskompetens, verkade hon ha blivit en mycket varmare person, sympatisk och intresserad av sina medarbetares liv och känslor. Där hon tidigare, med en kollegas ord, hade varit ”mycket mer i sig själv”, gjorde hon sig nu förtrogen med andra och blev labbets sociala centrum.

Hemma, spred hon också lite av sin nya Marie Curie-liknande, arbetsinriktade personlighet. Hon tillät sig ta ledigt från sitt yrkesmässiga tänkande, sina ekvationer, och blev mer intresserad av att gå på bio eller fest, och att leva ut. Och en ny kärlek, en ny passion, kom in i hennes liv. Hon hade varit ”vagt musikal”, med hennes egna ord. Som flicka, hade hon spelat lite piano, men musiken hade aldrig spelat någon större roll i hennes liv. Nu blev det annorlunda. Hon längtade efter att höra musik, att gå på konserter, lyssna på klassisk musik på radion eller på cd-skivor. Hon kunde röras till glädjerus eller tårar av musik som innan  ”inte hade någon speciell känsla” för henne. Hon blev ”beroende” av sin bilradio, som hon kunde lyssna på när hon körde till jobbet. En kollega som råkade passera henne på vägen till labbet sa att musiken på hennes radio var ”oerhört hög” – Han kunde höra henne komma när hon var en halv kilometer bort. Salimah, i sin cabriolet, stod för ”underhållande musik för hela motorvägen.”

Liksom hos Tony Cicoria, uppvisade Salimah en drastisk förvandling från att vara bara vagt intresserad av musik till att bli passionerat entusiastisk över musik och i ständig behov av den. Och med dem båda, återfanns andra, också mer generella förändringar – en våg av emotionalitet, som om känslor av alla slag stimulerades eller släpptes loss. Med Salimahs egna ord, ”Vad som hände efter operationen – Jag kände mig pånyttfödd. Den förändrade min syn på livet och fick mig att uppskatta varje minut av det.”

Översatt från Oliver Sacks av
Börje Peratt

Länk
1) Musa – i grekisk mytologi ursprungligen poesins gudinnor men sedan även de gudinnor som inspirerade även andra konstnärer, filosofer och intellektuella.
2) Hjärntumörtyper och lokalisation

Youtube
Part 1 – Tony Cicoria – ITTV Show
Part 7 – Tony Cicoria – ITTV Show

Livet efter detta, film av Clint Eastwood

Livet efter detta, är en amerikanskt dramafilm från 2010 regisserad av Clint Eastwood, och producerad av Steven Spielberg. Engelsk originaltitel Hereafter baserad på Peter Morgans manus. IMDb

Filmen är en initierad skildring om vad en nära döden upplevelse (NDU) kan innebära och vilka fenomen och förmågor den kan bära med sig. I Wikipedia har man fått för sig att det är en fantasyfilm och förnekar därmed att den skulle handla om en realism. Detta går i linje med den historieförfalskande wikipediaguerillan som övervakar Wikipedias artiklar som berör sådana ämnen.

Det är samtidigt fascinerande att ta del av intervjuer med Peter Morgan och hur artikelförfattares kommentarer dryper av rädsla för att tillstå att filmen skulle skildra en möjlig verklighet. Man använder begrepp som ”intuitivt skrivande” och att det är lätt att lura sig själv. Men då vill jag bara säga att allt författarskap sker intuitivt och att man inte vet vad man pratar om, om detta skulle ifrågasättas. Intuition baseras på erfarenhet, kunskap och kompetens. Och ju mer och bättre kvalitet ju mer förfinad intuition. Inom forskningsvärlden har man studerat stridspiloter, läkare och schackspelares intuition (Dreyfus) och lagt upp en modell för hur det kan studeras vilket jag beskrivit i min bok Tolv Sinnen.

Filmen är också en initierad skildring av de svårigheter som medialitet kan innebära särskilt för den mediala (psychic) som har att möta en omgivning av trångsynthet och rädsla. Här visar också filmen att skepticism har sitt berättigande på grund av charlataner (falska medier) som utnyttjar människors sökande efter tröst.

Filmen skildrar parallella berättelser om tre personer som alla påverkas av döden på olika sätt. George, spelad av Matt Damon, är medial sedan en sjukdom som barn då han upplevde en ndu men som fått nog av denna ”gåva” som han istället kom att betrakta som en plåga. Han har flytt en verksamhet som medium för att istället bli fabriksarbetare.

Den franska journalisten Marie, spelad av Cécile de France, är med om en nära-döden-upplevelse i en tsunamikatastrof, som förändrar hennes perspektiv på tillvaron.

Engelska tvillingbröder, i de allra första tonåren, lever tillsammans med sin alkoholiserade mor och är under en process av att bli omhändertagna av socialen. När Jason dör i en bilolycka söker Marcus desperat efter kontakt med han själ.

Dessa tre personers vägar korsas när de söker nya vägar för att hantera livet och döden.

Filmen blev oscarnominerad för bästa specialeffekter.

Börje Peratt

När du är död kan du återupptäcka en ny värld

When your dead
Frågor om liv och död är ständigt närvarande. Ibland tragiskt och traumatiserande, men också befriande, livsbejakande och härligt. Bildtexten som jag fann på Facebook fick mig att skriva nedanstående.

När du är död kan du upptäcka din egen dumhet. Det leder sedan till att du återvänder (reinkarnerar) och försöker igen.

Ja förutsättningen för den formuleringen är ju att man tror på inte bara en själ utan också själavandring. För den som haft en Nära döden upplevelse (NDU) råder knappast någon tvekan.

Ett problem med dagens inskränkta sekularisering av debatten är att den har utestängt diskussionen om livet, döden och själens utveckling. Denna för människan så viktiga andliga sida riskerar då förtorkning. Det i sin tur kan generera meningslöshet och depression.

Jag inser att det inte är helt lätt att smälta tanken på en själ. Jag blev övertygad först genom NDU. Vad som förvånar mig är att en Transpersonell konferens knappt tar upp ämnet. Om man nu har temat ”Metamorfos” med innebörden av förvandling, så kan man naturligtvis fördjupa sig i det fysiska livets förvandlingar och ritualer av andlig karaktär för att uppnå nya inre kvaliteter. Fjärilens förvandling från puppa brukar vara en populär metafor. Då räcker själva upplevelsen. Men om man är forskare och söker beskrivningar och förklaringar till olika skeenden då krävs en mer vetenskaplig ansats. Jag har insett att många struntar i hur det går till och nöjer sig med att veta att det fungerar. Jag har också dragit en gräns för alltför materiella förklaringar och den ibland naturvetenskapliga tvångströjan.
Många har då fått för sig att naturvetenskap är den enda vetenskapen men det är naturligtvis lika fel som att jorden enbart är berg och mineraler eller att hjärnan enbart är synapser när där finns mängder av hålrum av betydelse för hjärnans tillväxt. Universums sägs ha 95 procent hålrum som samtidigt expanderar i rasande fart. Så vad är då ande och andlighet. Kan det vara så att det bortom det materiella finns en värld som också expanderar i rasande fart. Det som många initierade idag pratar om som det nya andliga paradigmet.

Börje Peratt

Börje Peratt artiklar 1 -31 okt 2014

Raymond Moody myntade begreppet NDU (nära-döden-upplevelse)

Raymond Moody

Raymond Moody


Raymond Moody, psykiater och författare till bl a ”I dödens gränsland”, har kommit fram till att människors upplevelser i dödens gränsland är likartade. En vanlig ingrediens i nära-döden-upplevelser är att medvetandet lämnar kroppen (UKU = ut ur kroppen upplevelse). Detta tillstånd medger att kunna se sin kropp från ett utanförperspektiv ofta från ”taket”. Man hör all konversation och kan uppmärksamma närvarande människors känslor i rummet. Vid akut livshotande tillstånd passerar ofta den döende genom en tunnel i riktning mot ett starkt ljus. Den ”dödendes” liv passerar revy och hon ställs inför frågan om hon skall stanna kvar eller återvända. Nära-döden-upplevelsen avslutas med att man återvänder till livet. Annars skulle vi ju inte få dessa upplevelser nedtecknade.

Raymond Moody på Vetapedia

Raymond A. Moody, (född 30 juni 1944), är en amerikansk psykolog, läkare och författare född i Porter, Georgia, USA. Han är mest känd för böcker om livet efter döden och nära-döden-upplevelse (NDU), en term som han myntade 1975 i sin bästsäljande bok ”Life After Life” [1].

Utbildning och medicinsk/psykologisk verksamhet

Moody tog doktorsexamen (1969) i filosofi vid University of Virginia. Han tog också en doktorsexamen i psykologi vid University of West Georgia, där han senare blev professor i ämnet [2] År 1976 tilldelades han en MD vid Medical College of Georgia. [3]

Efter att ha fått sin MD arbetade Moody som rättspsykiatriker vid Georgia state hospital. År 1998 utsågs Moody till ordförande i medvetande studier vid University of Nevada, Las Vegas.

Forskning och författarskap

Moodys mest berömda bok gjordes till en film med samma namn, ”Life After Life”, för vilken han vann en bronsmedalj i kategorin Human Relations på New York Film Festival. Moodys egna övertygelser om nära-döden-upplevelser kan sammanfattas med följande citat från hans intervju med Jeffrey Mishlove:[4]

”Jag har inget emot att deklarera att efter samtal med över tusen personer som har haft dessa erfarenheter, och efter att många gånger tagit del av riktigt förbryllande och ovanliga sidor i dessa erfarenheter har det gett mig en stark tillförsikt att det finns ett liv efter döden. Rent sakligt måste jag erkänna för er i ärlighetens namn, att jag har absolut inga tvivel, med utgångspunkt från vad mina patienter har berättat för mig, att de fick en glimt av bortom”.

Under 2010 publicerade Moody ‘Glimpses of Eternity’ (Glimtar av Evigheten) som beskriver ”delad döden-upplevelse”, där människor samlades vid sängkanten hos en döende och ibland beskriver det om att lyftas ut ur sin kropp (UKU) och följa med sina nära ena halvvägs in i en annan värld. Moody beskriver sju centrala delar av den delade döden-upplevelse som är mycket lika dem i en nära-döden-upplevelse. [5]

Moody grundade forskningsinstitutet Dr John Dee Memorial Theater of the Mind i Alabama för att studera människors upplevelser av ett förändrat medvetandetillstånd.

Moody har också forskat i tidigare liv regression och reinkarnation (tidigare liv).

Diskussion

Som alltid vid sådan spektakulär forskning som Moody bedriver drar han på sig skeptikerkårens förnekelser.[6] – ”De bottnar ofta sin kritik i okunskap och oförmåga att ta till sig ett innehåll som vänder upp och ned på den egna materialistiska världen.”

Terence Hines har kritiserat Moody för att samla på nära döden-upplevelser från patienter, månader och tom år efter händelsen. Hines menar att ”sådana rapporter är knappast tillräckliga för att argumentera för en verklighet i ett liv efter detta.” [7]

Mot Hines tveksamhet står rapporter från 1000-tals personer som har haft en NDU och har varit med om något så omvälvande att man tycker sig minnas varenda del av händelsen och flera kan ha skrivit ned upplevelsen då man förmått göra det eller berättat den för sjukhuspersonal eller anhöriga som nedtecknat upplevelsen.

Paul Kurtz (marxist och prof i filosofi initiativtagare till skeptiker och åsiktsförföljarorganisationen CSICOP [8] [9] har kritiserat Moodys NDE bevis för att vara:
– baserad på personliga intervjuer och anekdotiska uppgifter och det har inte funnits några statistiska analyser av dessa uppgifter. Enligt Kurtz -”det finns inga tillförlitliga bevis för att människor som rapporterar sådana erfarenheter har dött och återvände, eller att medvetandet existerar separat från hjärnan eller kroppen ”.

Mot Kurtz som många menar pseudovetenskapliga förnekelse [10] står en vetenskaplig disciplin som direkt manar forskaren att inte påverka den som berättar (kvalitativ metod) och där uppgiftslämnarens egna ord sedan får beskrivas och tolkas av den som forskar.

Robert Todd Carroll har skrivit att Moody utelämnat uppgifter som inte passar hans hypotes. Carroll menar att NDU kan förklaras av neurokemi och är resultat av en ”döende, dement eller drogade hjärnan.” [11]

Mot detta Carolls pseudovetenskapliga påstående står validerade uppgifter som bevisar att nedrogade, medvetslösa och även kliniskt döda personer efter sin NDU kunnat uppge exakt vad som sagts i rummet och även utanför sjukhuset efter att de ”mirakulöst” återvänt till livet. [12][13][14]

Referenser

1) Raymond Moody, Life After Life (första gången utgiven 1977): undersökning av fenomenet överlevnad kroppsliga döden ‘”, San Francisco, Kalifornien: Harper San Francisco, 2001 ISBN 0-06-251739- 2.
2) En kort historia av det västra Georgia humanistisk psykologi Program. Länk
3) Länk
4) Life After Life: Att förstå nära döden-upplevelse Med Raymond Moody, MD Länk
5) Moody R. (2010) Glimpses of Eternity:. Sharing (en älskad passage från detta liv till nästa) ISBN: 0-8249-4813-0
6) Barry Beyerstein (1990) ”Evaluating the Anomalous Experience” in Kendrick Frazier: ”The Hundredth Monkey and Other Paradigms of the Paranormal”. Prometheus Books. pp. 43-53. ISBN 978-0-87975-655-0
7) Terence Hines. (2003). ‘”Pseudo and Para’ ‘. Prometheus Books. sid. 102.
8) Has CSICOP Lost the Thirty Years War? – Part III Länk
9) CSICOP and the Skeptics: An Overview Länk
10) Parapsychology, Anomalies, Science, Skepticism, and CSICOP Länk
11) Robert Todd Carroll. (2003). ”The Skeptic’s Dictionary|The Skeptic’s Dictionary: A Collection of Strange Beliefs, Amusing Deceptions, and Dangerous Delusions’. Wiley. p. 251.
12) Is this proof near-death experiences ARE real? Extraordinary new book by intensive care nurse reveals dramatic evidence she says should banish our fear of dying, Daily mail 25 January 2014 Länk
13) Scientific Evidence Supporting Near-Death Experiences and the Afterlife Länk
14) New Evidence Suggests that the Near-Death-Experience is the Spirit Leaving the Body and Not Just a Dying Brain Länk

Bibliografi

* Raymond Moody, Life After Life: the investigation of a phenomenon – survival of bodily death, San Francisco, CA: HarperSanFrancisco, 2001. ISBN 0-06-251739-2.
* Raymond Moody, ”Reflections on Life After Life”, Harrisburg, PA: Stackpole Books, 1977. ISBN 0-8177-1423-3.
* Raymond Moody and Paul Perry, ”The Light Beyond”, New York, NY: Bantam Books, 1988. ISBN 0-553-05285-3.
* Raymond Moody and Paul Perry, ”Glimpses of Eternity: Sharing a loved one’s passage from this life to the next”, New York, NY: Guideposts, 2010. ISBN 0-8249-4813-0.
* Raymond Moody and Paul Perry, ”Reunions: visionary encounters with departed loved ones”, New York, NY: Villard Books, 1993. ISBN 0-679-42570-5.
* Raymond Moody and Dianne Arcangel, ”Life After Loss: conquering grief and finding hope”, San Francisco : HarperSanFrancisco, 2001. ISBN 0-06-251729-5.
* Raymond Moody and Paul Perry, ”Coming Back: a psychiatrist explores past life journeys”, New York, NY: Bantam Books, 1991. ISBN 0-553-07059-2.
* Raymond Moody, ”Laugh after laugh: the healing power of humor”, Jacksonville, FL: Headwaters Press, 1978. ISBN 0-932428-07-X.
* Raymond Moody, ”The Last Laugh: a new philosophy of near-death experiences, apparitions, and the paranormal”, Charlottesville, VA: Hampton Roads Pub., 1999. ISBN 1-57174-106-2.
* Raymond Moody, ”Elvis After Life: Unusual psychic experiences surrounding the death of a superstar”, New York, NY: Mass Market Paperback, Bantam Books, July 1, 1989. ISBN 0-553-27345-0.

Externa länkar

* Moodys Hemsida
* The Raymond Moody Institute
* NDE episodes from the book ”Life After Life” by Dr. R. Moody Länk
* The International Association for Near-Death Studies, Inc., Building Global Understanding of Near-Death Experiences Länk
* On-line video interview for Czech TV (14. 8. 2011) Länk
* Play and the Paranormal A Conversation with Dr. Raymond Moody Länk

/Texten på Vetapedia avviker från engelska Wikipedia som har genom Wikipediaguerillan fått en pseudokritisk övervikt.

Börje Peratt

Råttstudier handlar inte om NDU

Nu har ett forskarteam vid Michigans universitet studerat hjärnaktiviteten hos råttor och lyckats mäta hjärnans aktivitet då råttan dör. Man tror sig då ha funnit mekanismen för NDU. Electrical signatures of consciousness in the dying brain.
Det har omformats till: ”Ny upptäckt lär oss om nära-dödenupplevelser” vilket fick en viss uppmärksamhet i Sveriges Television, Sveriges Radio och Svenska Dagbladet. Men, nej denna studie lär oss inte ett dugg om upplevelser. Den ger bara en teknisk information om en elektrisk förändring i hjärnan vid dödsögonblicket.

Människors och djurs handlingar och upplevelser kan inte förklaras på samma sätt som vi förklarar fysiska tings rörelser och förändringar. Handlingar är ändamålsstyrda, motiverade av olika skäl genomförda under varierande psykiska influenser och inte igångsatta av mekaniska orsaker. Människans person, beteende och kommunikation kan inte mätas i absoluta värden.

Nära döden upplevelser går absolut inte att mäta mekaniskt.

Först och främst måste man förstå att de särskilda omständigheter som gäller för NDU är oberoende sinnen som inte kan registreras av den teknik vi har tillgång till. Kanske inte av någon teknik då dessa sinnen är just oberoende från fysiska och tekniska mätmetoder.

Upplevelser via oberoende sinnen går sällan eller aldrig att upprepa med exakthet. Tvärtom är de unika företeelser. Då får man förlita sig på enskilda vittnesredovisningar på samma sätt som i en domstol. Om man kan samla ihop flera sådana iakttagelser kan man urskilja ett mönster.

Nära döden upplevelser är unika på flera sätt. För att vetenskapligt kunna belägga en sådan upplevelse krävs det en person som befunnit sig i gränslandet mellan liv och död. Det finns exempel på dem som i stort sett har registrerats som döda med förlorad hjärnaktivitet men som mirakulöst har återvänt till livet.
För att få tillgång till upplevelsen krävs att personen har kvar hjärnkapacitet och förmåga att återberätta upplevelsen.

Den stora mängden rapporter om nära döden upplevelser, NDU visar inte bara på ett medvetande som fungerar då människan är i koma, utan till och med då ingen hjärnverksamhet kan registreras. Rapporter nedskrivna av läkare ger exempel på patienter som varit nedsövda men som kristallklart kan redovisa detaljer som individen omöjligt ska kunna varsebli men ändå har observerat.

Det finns tillräckligt många fallbeskrivningar som ger stöd för att medvetandet har en parallellt ”självständig existens” som är oberoende av den levande kroppen.

(Holden, Greyson & James, 2009)

Nära döden-upplevelser har dokumenterats av läkare som professor Melvin Morse, neuropsykiater Peter Fenwick, psykiatern Elisabeth Kübler-Ross, narkosläkare Göran Grip och hjärtläkaren Sam Parnia. Genom TV och video har vi fått bevis.

”The day I died”, en BBC-dokumentär återberättar hur den amerikanska sångerskan Pam Reynolds 1991 genomgick en spektakulär hjärnoperation. Ingreppet krävde att andningen och hjärtat stoppades och kroppen försattes i ett tillstånd av klinisk död under 60 minuter! Utan att något blod strömmade i hjärnan, med igentejpade ögon och proppar i öronen iakttog hon ändå från ett fågelperspektiv operationen och hörde ljud och den dialog som pågick inom läkarlaget. Intervjuer med inblandade läkare och med Pam själv skänker en stark trovärdighet till återberättelsen. Jag känner också igen (från egen NDU) hennes beskrivning av tunnelupplevelsen som att:

”sitta i ett tåg som rusar fram i en otrolig fart”.

Chris Carter som forskat i NDU hävdar att:

-”konsekvent, reproducerbara bevis redan lagts fram. Om detta var något annat område för vetenskaplig sammanställning av framlagda data skulle ifrågasättandet ha lösts för decennier sedan.”

Utdrag ur boken Tolv Sinnen (Peratt 2012)

Nu har ett forskarteam studerat hjärnaktiviteten hos råttor och tror sig ha funnit mekanismen för NDU. ”Ny upptäckt lär oss om nära-dödenupplevelser”.
Upptäckten bär inom sig flera problem. Dels har man enbart den fysiska registreringen av hjärnans förlopp under ett dödsögonblick dels saknas kommunikation med den från döden återuppväckta råttan som ändå inte skulle kunna berätta något. Om man nu inte anlitar en Råttviskare. (På skämt om man inte förstod det)

Dessa experiment på djur, oavsett labbtekniska biologiska eller beteendevetenskapliga, blir marginella. Att råttans hjärnaktivitet ökar vi dödsögonblicket har inte med NDU att göra. NDU är intryck från ett oberoende sinne oavsett hjärnans tillstånd. Men en sådan insikt dröjer hos naturvetenskapen. Tills vidare forskar man på fel sätt om man vill finna bevis för NDU.

Dock finns anledning att återigen höja rösten för en forskning som skulle ta sig an NDU från ett psykologiskt perspektiv som kan ge oss ny kunskap. Här finns sådan forskning antydd i min bok Tolv Sinnen Och många forskare runt om i världen vill få medel till det. Tyvärr kanske Sam Parnias projekt Aware Study minskar chanserna. Vi var många som misstrodde upplägget och trots utlovade resultat tycks mycket litet ha kommit fram ur den.

Jag hoppas verkligen att det kan komma en ny satsning baserad på nya insikter. Råttstudier i all ära men det handlar inte om NDU.

Börje Peratt

SvD: ”Nära-dödenupplevelser” hos råttor
DN: Forskare kan vara näradödenupplevelser på spåren