A Dog´s Purpose – om en hunds själavandring


”A Dogs Purpose” en Lasse Hallströmfilm baserad på W. Bruce Camerons bästsäljande roman, berättar historien om en hunds själavandring som inkarnerar till olika hundraser och hamnar hos olika mattar och hussar.

Filmen har trots bojkotthot haft stor framgång i USA men fick ingen biografvisning i Sverige om detta har jag skrivit här: A Dog’s Purpose, en reflektion över filmens öde.

Jag fick möjlighet att träffa Peter Fenwick, professor i psykiatri, som under sin långa bana studerat Nära döden-upplevelser med dess fenomen, efter ett anförande under Toward a Science of Consciousness på Stockholms Universitet våren 2011. Där berättade han bland annat om sällskapsdjurs reaktioner på människor som inväntar döden. Jag undrade hur han såg på möjligheten av att även djur har en själ. Han tittade förvånat på mig och sa att om nu människan har själ varför skulle inte djur ha det? Jag har utvecklat den texten i boken Tolv Sinnen, ”Har djuren en själ?” (sid 137).

Ett annat exempel är – ”Vart tog kon vägen?” En replik av Temple Grandin i filmen om hennes uppväxt och utbildning fram till dess att hon skapade nya rutiner för slakt av nötkreatur. – ”Nyss var det en ko och nu är det bara kött?” Vi följer i filmen denna autistiska kvinnas utveckling och hennes speciella förmåga att varsebli sin omgivning. (Tolv Sinnen sid 141)

Föreställningar om själen
Inom den kristna tron fanns länge en föreställning om att bara vita män hade själ. Senare tillstods också kvinnan en själ. Om själen finns, så är en slutsats att allt levande har själ. Det kan ge stöd för hinduismens panteistiska tro där allt levande är av gudomligt ursprung och har en själ. Hinduismens tro förespråkar också att själen kan vandra mellan livsformer.

Historien om A Dog’s Purpose handlar om en hundsjäl som vandrar genom en handfull liv. Författarens förmåga att dramatisera själens varierade liv skulle kunna vara baserad på en omfattande research eller på en insikt om själavandringens förutsättningar. Men givet att Cameron är känd som komiker skulle det lika gärna kunna vara en fantasiprodukt. Jag har inte funnit någon djuplodande text om upphovet till idén och ingen intervjuare som ställt den självklara frågan.

Oavsett bakgrunden till hans författarskap beskriver han själavandringen på ett sätt som är teoretiskt möjlig utifrån forskning inom transpersonella upplevelser och tidigare liv. Har man upplevt och överlevt ndu och fått en glimt av andra liv i sin själavandrings historik så är det således heller ingen omöjlig tanke om en hundsjäls vandring genom olika liv.

Skulle vi översätta det till en människosjäl så kan en slutsats vara att vi lever olika liv för att få olika upplevelser. Reflektioner från dessa erfarenheter kan utveckla själen och kan påverka karaktär och personlighet i de olika liven som en stegrad förståelse för livets mening och relationer med varandra. Vi skulle med en sådan teori således i olika liv uppleva alla sorters etnisk tillhörighet, smärtor, lycka och olycka, liv som man och kvinna och blandformer däremellan.

I A Dog´s Purpose är syftet mindre komplicerat. Det tycks här vara att göra människan lycklig.

Börje Peratt

Min recension här: A Dog´s Purpose – en Lasse Hallström film

Annonser

Unga barn delar minnen från tidigare liv


Det finns många historier om och med små barn som kan vara indikationer och även utgöra bevis på reinkarnation. Jag presenterar här tre sådana historier. Den första är från en dokumentär ”The Boy Who Lived Before”, den andra är en pojke som berättar om hur han dog som stridspilot under andra världskriget och den tredje berättelsen är en annan liten vit pojke som säger sig ha dött som svart kvinna.

1. Pojken som levde förut
Cameron, sedan han bara var en litet barn, pratade han om en annan familj som han brukade leva med, kallad Robertsons. Cameron känner till namnen på medlemmarna sin tidigare familj, var de bodde, och kan även beskriva huset och landskapet i sitt tidigare hem på ön Barra, cirka 200 mil bort. Men Cameron har aldrig varit där. Doktor Jim Tucker, vid University of Virginia och Camerons mamma Norma reser till Barra med Cameron för att hitta huset, och det var exakt som Cameron beskrev.

Den här sexåriga pojken heter Cameron Macaulay. Han är inte mycket annorlunda än andra pojkar i hans ålder. Vad som skiljer honom från andra är att han gillar att prata om sin ”gamla mamma”, hans tidigare familj och ett vitt hus som ligger i viken. Men inget av detta är relaterat till hans nuvarande liv. Platsen han pratar om är en plats där han aldrig varit i detta liv och ligger på Isle of Barra, 160 miles bort från var han bor nu. Dessa saker gjorde Camerons mor orolig.

Cameron pratade om sina tidigare föräldrar, hur hans pappa dog och om sina bröder och systrar i det tidigare livet. Han sa också att hans ”gamla mamma” var den som han levde med i ett tidigare liv. Cameron är övertygad om ett tidigare liv och han oroar sig för att familjen i hans tidigare liv saknar honom och han saknar sin mamma och sina bröder och systrar där.


2. ”Den mest fantastiska reinkarnationshistorien

”Den faktaspäckade filmen av familjen vars barn är en reinkarnerad själ av en tidigare dödad stridspilot under andra världskriget och den här lilla pojken minns faktiskt detaljer om sitt tidigare liv. Oavsett om du är kristen, buddhistisk eller hinduisk kommer denna film att ändra hela din syn på livet som du ser det. Slutliga bevis för reinkarnation !!! Reinkarnation Past Life Evidence. Vilken stor reinkarnationsdokumentär. ”

KOMMENTAR: Den här berättelsen griper tag och påminner mig om hur jag som en liten pojke alltid sprang för att gömma mig när jag hörde ett flygplan. Jag var då 6 eller 7 och det var omkring 1956, elva år efter andra världskrigets slut. Jag föddes 1949 och bodde i Sverige som inte drabbats av kriget. Jag gjorde som barn liknande teckningar som den här pojken, och var alltid rädd för bomber från planen som närmade sig. Då jag växte upp och vid denna tid hade vi inte ens TV hemma och persondatorer eller mobiler fanns inte. Så jag kunde inte ha fått bilderna från omgivande miljö.

3. Ohio-pojken delar specifika detaljer om sitt liv som en Chicago-kvinna som drabbades av en fruktansvärd död
Youtubelink

CINCINNATI (WITI) – Föräldrar berättar – ”barn säger och gör de värsta saker”.

”Vi brukade skratta och kalla honom en gammal man”, sa Erika Ruehlman.

Ruehlman säger att hon tyckte att det var både hemskt och sött att hennes unga son, Luke verkade besatt av säkerhet i och runt hemmet i deras förort Cincinnati.

”Mycket försiktig, som att korsa gatan – allt som kan vara hett eller farligt eller högt”, sa Ruehlman.

Och så fanns det den andra fixeringen.

”Jag tror att jag specifikt frågade honom” varför har du gett din nyckelpiga namnet Pam? ”Och han sa” Jag tycker bara att det är ett fint namn, ”sa Ruehlman.

Snart var allt ”Pam”, med allt mer speciella kommentarer.

”Han brukade säga” när jag var en tjej, hade jag svart hår ”, eller han kunde säga” jag brukade ha örhängen, så där när jag var en tjej ”, sa Ruehlman.

Hemma-mamman undrade ”varifrån fick han dessa idéer”? Lukes svar förändrade deras liv.

”Jag blev som”- vem är Pam? ”frustrerad, och det var då han vände sig mot mig och tittade på mig och sa” -Jo, det var jag. ”Och jag var som” – vad menar du att du var som? ” -Och han är som ”Jo, jag brukade vara, men jag dog. Jag åkte upp till himlen och jag såg Gud och han skickade mig tillbaka och när jag vaknade, var jag en baby och du gav mig namnet Luke, ”berättade Ruehlman.

Men nu var Ruehlman verkligen förvirrad.

”Hon ringde mig och hon sa,” du vet, det är något konstigt på gång ”, sade Erika Ruehlmans mamma, Lisa Trump.

Trump kom ihåg en bok som hon hade läst från 70-talet av doktor Ian Stevenson, kallad ”Twenty Cases Suggestive of Reincarnation.”

”Vi började inse att kanske vi faktiskt hade något där,” sa Trump.

”Jag bestämde mig för att fortsätta och frågade honom [Luke] ytterligare -” – kommer du ihåg hur du dog? Och han tittade rätt mot mig, och sa, ”ja, ja. Det var en eld.” – Och så gjorde han en rörelse med handen. Precis som att han hoppade av en byggnad, sa Ruehlman.

En stor byggnad, i en storstad – där Luke sa att han ofta gick och tog tåget.

Jag frågade – är du säker på att det var Chicago? Och hans svar blev: ”Ja, jag minns att det var Chicago. Det var Chicago,” sa Ruehlman.

Ruehlman kontrollerade informationen på internet.

”Och det var där jag fann Paxton Hotel,” sa Ruehlman.

Paxton Hotel var en bostadsbyggnad i ett övervägande afrikansk-amerikansk Chicago-grannskap.

”Du vet att jag bara frågade honom – jag var väldigt avslappnad om det, som – ”Luke, vilken färg var Pams hud?” Och han såg precis upp på mig som ”Äh, svart ”, sade Ruehlman.

En marsdag 1993 rasade en omfattande eld på Paxton Hotel, som tog de flesta boende. Nitton personer dog – inklusive en 30-årig kvinna vid namn Pamela Robinson.

”Pam hade hoppat ut ur ett fönster mot en säker död. Jag var väldigt undrande över detta vid den här tiden ”sa Ruehlman.

Under arbetet med Lifetime-dokumentärserien ”Ghost Inside My Child” bestämde Erika och Nick Ruehlman att sätta den fem år gamla [sonen Luke] på test.

”Jag printade ut en bild av Pam, och vi lade den på ett pappersark med en massa andra fake bilder. Jag trodde inte riktigt att han skulle välja den rätta ”, sa Ruehlman.

Men med kamerorna rullande såg Luke ”någon jag kan känna igen.” Luke sade ”Jag kommer ihåg när den här togs.”

”Och han pekade på den rätta,” sa Ruehlman.

”Det tog mig några dagar att försöka förstå och komma över det. Jag kunde inte sova. Jag tänkte på det ständigt, sade Ruehlmans mor, Lisa Trump.

Ruehlman-familjen säger direkt, att deras tankar sökte sig till familjen Pamela Robinson – som fortfarande bodde i Chicago-området. FOX6s systerstation, FOX8 i Cleveland kontaktade dem. De svarade ”ingen kommentar” vid denna tidpunkt.

Erika Ruehlman säger att hon talade med en familjemedlem till Pamela Robinson, och hon upptäckte ännu fler likheter.

”Jag fick veta att Pam var en stor Stevie Wonder fan, och Luke gillar verkligen den eran av musik. Hon [Pam] spelade ofta keyboard och en av Lukes favoritleksak på den tiden var det lilla minipianot som han ständigt ville bära med sig, sade Ruehlman.

Just som Ruehlman kom verkligt nära och blev djupt intresserad av Pams minnen släppte Luke [Pam] och lät henne gå.

”Det var som att han fått nog av det hela och han var färdig – och han hade inget mer att säga om det,” sa Ruehlman.

Men familjen fortsätter att dela sin resa med alla som lyssnar – de söker inte berömmelse eller förmögenhet.

”Vi mottog inga pengar från (Ghost Inside My Child) showen,” sa Lisa Trump.

De berättar Lukes historia för att de säger att det är ett budskap som behöver höras.

”Det är positivt. Det är enande. Det är kärlek, säger Erika Ruehlman.

”Jag tror att det berättar för oss att vi inte ska definiera själen genom ras eller kön. Utan från våra minstas mun, sade Lisa Trump.

/ Slutartikel

Börje Peratt