Ord som befriar kan störa de inskränkta


Apropå de ord som Trumpadministrationen förbjudit: Utsatt, Berättigande, Mångfald, Transperson, Foster, Evidensbaserade, Vetenskapsbaserade, vill jag här dela med mig av mitt förhållande till dessa ord.

Redan vid födseln då jag lämnade fosterstadiet utsattes jag möjligen för en transpersonell nära döden upplevelse (NDU). Hur kan jag veta det? Det hände en gång till i samband med en bilolycka nästan 40 år senare. I samband med det genomgick jag en hypnos som drog mig hela vägen till födelseögonblicket. Oavsett fantasi eller verklighet, denna spektakulära händelse kan senare ha givit mig en förståelse för att medvetandet var mycket mer än vad somliga ”förståsigpåare” senare skulle försöka begränsa det till. Denna upplevelse skulle också senare ”tvinga” mig till forskning på medvetande. Krav på ett evidensbaserat underlag och vetenskapsbaserad metod var bra då fick jag utbildning och verktyg inte bara för forskning utan också för min journalistiska bana. Upplevelsen av vad sjukvårdspersonalen, barnmorska och läkare gjorde för att både jag och min mamma skulle överleva och att vi skulle få vara berättigade till att fortsätta att bidra till mänsklighetens mångfald, kunde jag då inte helt omfatta men de gav mig sannolikt en djup insikt om medkännandet och den villkorslösa kärleken.

Sjukhuspersonalen hade under det kaos som min födelse innebar kallat in en äldre läkare i vitt hår för att bistå barnmorskan och jag kunde under min hypnos iaktta skeendet från en position i taket, i hörnet till vänster bakom min mamma. Dock kan jag inte återkalla att jag upplevde situationen med känslor snarare var det en helt rationell och logisk observation av vad som pågick där nere. Det var nästan som att jag tyckte det var onödigt att de kämpade så och jag hade kanske inte något emot att återvända dit jag hade kommit ifrån.

Från denna position hade jag en knivskarp överblick och detta minne från en utsatt nyfödd kom långt senare att tillsammans med en olycka som också var som en pånyttfödelse, att driva mig till forskning på transpersonella upplevelser. När jag i vuxen ålder vid en hypnos för att få fram minnesbilder från olyckan också plötsligt återupplevde födelsen blev det så överväldigande att det berättigade mig till att ta omedelbar kontakt med min mor för att höra mig för om fakta kring detta. Hon bekräftade detaljerna och lade till förklaringar till det jag observerat som att det var chefsöverläkaren som kallats in. Denna upplevelse kom sedan att ingå i den forskning jag inledde 1988 för att utifrån vetenskapsbaserad metod finna andras mångfald av upplevelser. Mängden rapporter om NDU gav mig trygghet i att jag inte var ensam. Även om jag då inte fann någon rapport som handlade specifikt om ett nyfött barns upplevelse. Det jag varit med om tycktes motsäga vetenskapens dåvarande åsikt om minnen. Men det fanns rapporter som visade hur mödrar och barn utvecklats under hungeråren i Holland och slutsatser från mödrars och barns mentala och fysiska utveckling visar att både traumatiska och vackra upplevelser påverkar såväl foster som föderska. Insamling av material ledde till en evidensbaserad framställning som lika gärna kunde ha räckt med min egen ”one case validation”. Med det menar jag att det kan räcka med en enda händelse för att säkerställa ett fenomen.

Utan internet tog det mig nästan 10 år att finna begreppet NDU och att andra människor hade haft liknande transpersonella upplevelser som jag. Efter bildandet av föreningen Humanism & Kunskap anslöt sig först läkaren Jan Pilotti och sedan psykologen Kersti Wistrand och det visade sig att de var pionjärer när det gäller NDU forskning. Kersti hade fullföljt sin forskning på barnaföderskor i Ryssland och sammanställt dem i olika studier. Vad jag vet så återstår det att ge en slutgiltig sammanställning av det materialet och de slutsatser hon dragit.

Jag har sammanställt just denna del av egna och andras upplevelser av NDU i boken 12 Sinnen (2012). Andra upplagan (2015) omfattar ett tillägg där jag försöker teoretiskt förklara hur detta slags medvetande är möjligt.

Idag är det lättare att hitta studier och folk som forskar.

En slutkommentar om ord som befriar. Det kanske är bra när det kommer människor som Trump för då vet vi vad vi inte vill ha. Polariseringen med människor som accepterar denna despot tydliggör också att det finns människor som tycks helt förblindade och påverkbara och som följer råttfångaren ned i kanalen. Vi vet ännu inte hur detta slutar men i min optimism kommer en uppgörelse och hur den formas återstår att se. Det måste finnas en gräns för lögn och förvillelse även i USA.

Börje Peratt

Några källor om transpersonella upplevelser

Stanislav Grof (1992) Theoretical and Empirical Foundations of Transpersonal Psychology*. PDF
GreggLahood (2007) Women and Birth ”Rumour of angels and heavenly midwives: anthropology of transpersonal events and childbirth”. Science Direct, Volume 20, Issue 1, March 2007, Pages 3-10 Länk

Annonser

På jakt efter det existentiella navet

Tre grader av medvetande (Peratt teori presenterat i Tolv Sinnen 2012)

Tre grader av medvetande (Peratt teori presenterat i Tolv Sinnen 2012)

I boken Tolv Sinnen presenterar jag tre olika medvetanden som alla inom sig kan ha olika dimensioner.

Det första är ett kroppsmedvetandet som har sitt ursprung i kroppen. Med evolutionen fick vi en hjärna och därmed ett hjärnmedvetande.

Dessa två medvetanden torde inte vara särskilt kontroversiella. Vi kan alla uppleva att kroppen ”talar om” hur den mår, vad den saknar och när det blir för mycket. Magen kurrar då vi är hungriga och vi får träningsvärk när nya muskler aktiveras. Kroppen reagerar på rädsla genom att vitna och nackhåren ställer sig upp.

Hjärnmedvetandet är beroende av hjärnans kondition och vid demens eller hjärnskakning kan vi förlora minnet och förmågan att klara av enkla uppgifter i vardagen.

Vi kan också se en samverkan mellan hjärnans och kroppens medvetanden. Mental tilltro och emotionellt självförtroende kan få kroppen att öka sin prestationsförmåga emedan berusning kan slå ut både hjärna och kropp.

Hur ska vi då definiera medvetande? Ja vetenskapen har här hamnat i mer eller mindre animerade diskussioner och man brottas med både hårda och mjuka problem. Jag finner ingen mening i att beblanda mig med denna problematik som inte tycks leda till någon egentlig förklaring.

Vi har sinnen som varseblir tillstånd och som förmedlar intryck. Dessa kan vi uppleva i kroppen som emotioner och balanser och vi kan tolka intryck med hjälp av hjärnans tankar.

Nervsystemet som kopplar hjärnan med kroppen går via ryggmärgen och den så kallade reptilhjärnan upp i det kognitiva systemet där vi kan benämna och förstå intrycken.

Så länge intryck är kvar i kroppen upplevs de känslomässigt och får beroende på hur de upplevs fysiska uttryck och reaktioner.

Är hjärtat både sinne och hjärna för kroppens medvetande?

Kan det vara så att det existentiella navet har sin fysiska kärna av kroppsmedvetandet i hjärtat? Kroppsmedvetandet transporterar upplevelsen via ryggmärgen upp till hjärnan och förmedlar då olika behov som hjärnmedvetandet beslutar om.
Till stöd för en hypotes om hjärtats betydelse finns studier från ett stort antal hjärttransplantationer som vittnar om att personer kan genomgå fundamental personlighetsförändring och plötsligt få helt nya intressen och förändra tycke och smak. Sådana intressen och smaker som man sedan kan relatera tillbaka till donatorn. (Tolv Sinnen 2012 sid 100, Tolv Sinnen 2015 sid 97-98).

Men detta existentiella nav tar inte slut där. Jag har konstaterat att medvetandet har ytterligare en helt egen nivå och det är utanför kroppen och utanför hjärnan. Jag kallar det ”oberoende medvetande”. Medicine Dr. och f.d. forskningschef Larry Dossey kallar det ”Non-local”.

article_473_1_fa92aa6133

Detta oberoende medvetande blir uppenbart vid utanför-kroppen-upplevelser (UKU) och vid Nära döden-upplevelser, särskilt då hjärnan förklarats klinisk död eller i koma. Från sådana tillstånd kan människor som återkommit till livet berätta de mest enastående intryck, även hur omgivningen har agerat under personens ”medvetslöshet” eller ”död”. Ja personen har ju inte varit helt ”död” (även om den förklarats kliniskt död) , hjärnan har varit avstängd så hjärnmedvetandet har inte fungerat däremot ett annat mycket skarpare ”oberoende medvetande”.

What-Happens-When-You-Die-Out-Of-Body-And-Near-Death-Experiences-Are-Real-Claims-Heart-Attack-Study-665x385

Frågan är hur interagerar ett oberoende medvetande med kroppen och hjärnan? Finns det ett existentiellt nav?

Det oberoende medvetandet kan även uppfånga information och bilder av en annan persons kropp och dessutom tankar och känslor hos denna person även om den befinner sig på andra sidan jorden eller i andevärlden. Det innebär ett medvetande som vi ännu inte kan vare sig förklara eller förstå med de naturlagar vi idag låter beskriva och dra gränser för verkligheten.

Min enda förklaring till ett oberoende medvetande är själen. Och då är den sannolikt alltid närvarande. En själ skulle även kunna förklara förmåga till moral och till kärlek. Dessa egenskaper hos själen kan vara villkorslösa och ickedömande. Emedan kroppen och hjärnan villkorar dem för sin överlevnad och då lätt hamnar i Egots självförsvar.

Börje Peratt

Välkommen till min mediala värld

‘Musicophilia’ och jämförelser med Ohma

I början av 2000 vaknade jag med musik strömmande i huvudet, ja det kunde rent av vara så att jag drömde om musik och i drömmen tänkte ”vilken fantastisk musik, tänk om jag hade kommit på den”.

Ohma CD omslag musik av Börje Peratt. Cover teckning Börje. Design Jan Peratt. Musik producerad av MikaelLindfors

Ohma CD omslag musik av Börje Peratt. Cover teckning Börje. Design Jan Peratt. Musiken producerad av Mikael Lindfors

När jag sedan vaknade var det naturligt att försöka återskapa den och så började jag spela piano igen, efter som det kändes, en evighet då instrumentet stått och samlat damm. Jag köpte också senare en ny synth som gav möjligheter att återge olika instrument från ett klaviatur. Men den som i detta läge hjälpte mig att producera min musik på just detta sätt (spela flöjt, fiol och till och med trummor på ett klaviatur) och skapa CDskivan Ohma var Mikael Lindfors. Hans inspirerade sätt att hjälpa mig med detta är jag evigt tacksam för. Jag kom ibland till honom med musik inspelad på en diktafon och kunde sedan med alla möjligheter på hans synth försöka återskapa den. Vid något tillfälle ”översatte” han min idé och spelade upp den. Jo under en period fick vi till ett magiskt samspel.

I slutet av Januari 2015 skickar min vän Peder Wistedt länkar och text om en man, Tony Cicoria, som har en historik påminnande om min. Jag drabbades inte av någon blixt utan en trafikolycka och mina visioner av musiken kom långt senare efter olyckan så sambandet är inte lika självklart. I mitt fall kan det vara andra faktorer som också spelade in. Min historik av nära döden-upplevelser är också annorlunda. Dessa medvetandetillstånd har jag studerat och sökt förklaringar till I Tolv Sinnen. Kapitlet Olika medvetandetillstånd beskriver också konstnärliga uttryck. Och Nära döden upplevelser har sitt eget kapitel.

Men jag vill nu förmedla historien om Tony Cicoria, en artikel av Oliver Sacks: ‘Musicophilia’ publicerad: 28 oktober, 2007 som jag översatt i februari 2015.

En blixt från klar himmel: Sudden Musicophilia

Tony Cicoria var vid fyrtiotvå års ålder mycket vältränad och stark, en före detta college fotbollspelare som blivit en väl ansedd ortoped i en liten stad ovanför New York. Han befann sig vid en sjöpaviljong med sin familj som samlats där en höstkväll. Det var trevligt men blåsigt, och han lade märke till några orosmoln i fjärran; Det såg ut som regn.

Han gick till en telefonkiosk utanför paviljongen för att ringa ett snabbt samtal till sin mor (detta hände 1994, före mobiltelefonens tid). Han mindes varenda sekund av vad som hände sedan: ”Jag pratade med min mamma i telefon. Det var lite regn och åska i fjärran. Min mamma lade på telefonen och jag var då några decimeter från telefonen när … jag slogs av åskan. Jag minns en blixt av ljus som kom från telefonen. Den slog till mig i ansiktet. Nästa sak jag minns var att jag flög baklänges.”

Sedan – han verkade tveka innan han fortsatte berätta – ”. Oh [svordom], jag är död” … ”Jag flög framåt. Förvirrad såg jag mig omkring, såg min egen kropp på marken och …. människor som samlades kring kroppen och en kvinna -. Hon hade väntat bakom mig för att använda telefonen – och hon placerade sig över min kropp, och gav den Hjärt-lungräddning …. jag flöt upp för trapporna – mitt medvetande följde med mig. jag såg mina barn, hade insikten om att de var okej. Sen blev jag omgiven av ett blåvitt ljus … en enorm känsla av välbefinnande och fred. De högsta och lägsta punkterna i mitt liv tävlade med mig [om uppmärksamhet]. Inga känslor förknippades med dessa … ren tanke, ren extas. jag hade upplevelsen av att accelerera, av att dras uppåt … med hastighet och riktning. Sedan, när jag sa till mig själv, ”det här är den mest ärorika känsla jag har någonsin haft ”- Pang! jag var tillbaka”!.

Dr Cicoria förstod att han var tillbaka i sin egen kropp: eftersom han hade ont – smärtan från brännskadorna i ansiktet och hans vänstra fot, där den elektriska laddningen hade lämnat hans kropp och han insåg att, ”bara kroppar har ont. ”Han ville återvända, han ville tala om för kvinnan att sluta ge honom HLR, att låta honom gå vidare; men det var för sent – Han var ordentligt tillbaka bland de levande. Efter en minut eller två, när han kunde tala, sade han, ”Det är okej – Jag är läkare”. Kvinnan svarade: (hon visade sig vara intensivvårds-sjuksköterska), ”för ett par minuter sedan, var du inte det.”

KOMMENTAR: Vad är oddsen för att få en dödlig blixt via en telefon och bakom sig ha en intensivvårds-sjuksköterska som ”råkar” vänta på sin tur att använda telefonen?

Polisen kom och ville ringa efter ambulans, men Cicoria vägrade, något förvirrad. De tog hem honom istället (”det tycktes ta timmar”), där han kallade på sin egen läkare som också var hjärtläkare. Kardiologen, antog att Cicoria måste ha haft ett hjärtstopp, men kunde inte hitta något fel vare sig genom [fysisk] undersökning eller via EKG. Kardiologen anmärkte att ”Trots det som hänt, lever du och är inte död,”. Han kunde inte se att Dr Cicoria skulle drabbas av några ytterligare konsekvenser av denna bisarra olycka.

Cicoria rådfrågade sedan en neurolog – Han kände sig [mentalt] trög (en ovanliga känsla för honom) och han hade fått vissa svårigheter med sitt minne. Han fann sig glömma namnen på människor han kände väl. Han granskades neurologiskt, tog en ny EEG och MRI på. Men återigen inget verkade fel.

Ett par veckor senare, när hans energi återvänt, gick dr Cicoria tillbaka till arbetet. Det kvarstod några problem med minnet – han glömde ibland namnen på sällsynta sjukdomar eller kirurgiska ingrepp – men all hans kirurgisk kompetens var i övrigt felfri. Efter ytterligare två veckor, försvann hans minnesproblem, och han drog slutsatsen att problemen upphört.

Vad som sedan hände fyller Cicoria med häpnad, även nu, ett dussin år senare. Livet hade till synes återvänt till det normala när ”han plötsligt under två eller tre dagar, fick en omättlig önskan att lyssna till pianomusik.” Detta var helt ur linje med något i hans förflutna. Han hade haft några pianolektioner som en pojke, sade han, ”men inte något egentligt intresse.” Han hade inte ens ett piano i sitt hus. Den musik han vanligtvis lyssnade på var rockmusik.

Med detta plötsliga begär efter pianomusik, började han köpa inspelningar och blev särskilt förtjust i Vladimir Ashkenazy inspelningar av Chopin favoriter – den militära Polonaise, Winter Wind Etude, Svarta Key Étude, A-Flat Polonaise, B Flat Minor Scherzo. ”Jag älskade dem alla”, sa Tony. ”Jag hade lust att spela dem och jag beställde alla noterna. Vid denna punkt, frågade en av våra barnvakter om hon kunde flytta sitt piano till vårt hus (för att lagra det där) – .. Så nu, precis när jag längtade efter ett, kom ett piano, ett trevligt lite upprätt. Det passade mig bra. Jag kunde knappt läsa noterna, kunde knappt spela, men jag började lära mig. ”Det hade gått mer än trettio år sedan de få pianolektioner han fått i sin barndom, och hans fingrar kändes stela och obekväma.

Och sedan, i hälarna på denna plötsliga längtan efter pianomusik, började Cicoria att höra musik i huvudet. ”Första gången”, sade han, ”det var i en dröm, jag var i en smoking, på scenen, och spelade något jag hade skrivit. Jag vaknade, häpen, och musiken hade tystnat i mitt huvud. Jag hoppade upp ur .. sängen, började försöka skriva ner så mycket av det som jag kunde minnas. Men jag visste knappt hur man skrev de noter jag hört.”
Detta var inte alltför lyckat – han hade aldrig försökt skriva musiknoter innan. Men närhelst han satte sig vid pianot för att öva på Chopin, ”skulle den egna musiken komma fram och ta över. Den hade en mycket kraftfull närvaro.”

Han var inte helt säker på hur han skulle hantera detta tvingande musikbehov, som trängde sig fram nästan oemotståndligt och överväldiga honom. Hade han musikaliska hallucinationer? Nej, Dr. Cicoria menade att det inte var hallucinationer – ”inspiration” var ett mer passande ord. Musiken var där, djupt inne i honom – eller någonstans – och allt han hade att göra var att låta den komma till honom. ”Den är som en frekvens, ett radiostation. Om jag öppnar upp mig, kommer den. Jag vill mena att,… Den kommer från himlen, som Mozart sade.”

– Hans musik är tidslös. ”Den sinar aldrig”, fortsatte han. ”Om något, måste jag stänga av den.”

Nu var han tvungen att brottas inte bara med att lära sig spela Chopin, men att ge form åt musiken som ständigt lät i hans huvud. Först för att testa den på pianot, sedan för att få ned den på notpapper. ”Det var en fruktansvärd kamp”, sade han. ”Jag började gå upp klockan fyra på morgonen och spelade tills det var dags att gå till jobbet, och när jag kom hem från jobbet satt jag vid pianot hela kvällen. Min fru var då inte riktigt nöjd. Jag hade blivit besatt.”

Tre månader efter att ha blivit träffad av blixten, då Cicoria – tidigare varit en lättsam, uppskattad familjefar, som nästan var likgiltig för musik – hade nu blivit inte bara inspirerad, utan även besatt av musik, och han hade knappt tid för något annat. Det började gå upp för honom att han kanske hade blivit ”räddade” av särskilda skäl. ”Jag kom att tänka på”, sade han, ”att det enda skälet till att överleva var för musiken.” Jag frågade honom om han hade varit religiös innan blixten. Han hade uppfostrats i en katolsk familj, sade han, men hade aldrig varit särskilt angelägen; han hade nu fått några ”oortodoxa” övertygelser, som reinkarnation.

Han började fundera över, om han hade varit med om en slags pånyttfödelse, han hade förvandlats och fått sig given en speciell uppgift, ett uppdrag, att ”ställa in [sitt lyssnande]” till musik som han metaforiskt benämnde, ”musiken från himlen.”
Denna [musik] kom, ofta i ”en fullständig störtflod” [och innebar ett massivt arbete] med anteckningar utan avbrott, inga pauser, mellan dem, och han tvingades att skapa formen. (Samtidigt som han sade detta, tänkte jag på Caedmon en getherde och analfabet som levde under sjuttonhundratalet. Han blev en Anglo -Saxisk poet efter att vad det sägs, att han hade fått ”sångkonsten” i en dröm en natt, och tillbringade resten av sitt liv med att prisa Gud och skapelsen i psalmer och dikter.)

Cicoria fortsatte att arbeta på sitt pianospelande och sina kompositioner. Han skaffade sig böcker om hur man skriver noter, och insåg snart att han behövde en musiklärare. Han skulle komma att resa till konserter där hans favoritartister spelade men han hade inget att göra med musikaliska vänner i sin egen stad eller musikaliska aktiviteter där. Detta var en ensam strävan, mellan honom och hans musa.[1]

Jag frågade om han hade upplevt andra förändringar efter blixtnedslaget – en ny uppskattning av konst kanske, en annorlunda lust till litteratur, nya föreställningar? Cicoria sa att han hade blivit ”mycket andlig” sedan sin nära-döden-upplevelse. Han hade börjat läsa varje bok han kunde hitta om nära-döden-upplevelser och om blixtnedslag. Och han hade byggt ”ett helt bibliotek om Tesla”, liksom allt om den fruktansvärda och vackra makten som högspänningsel innebär. Han kände att han kunde ibland se ”auror” av ljus eller energi runt människors kroppar – han hade aldrig sett detta innan blixtnedslaget.

Några år gick, och Cicorias nya liv, hans inspiration, övergav honom aldrig för ett ögonblick. Han fortsatte att arbeta heltid som kirurg, men hela hans hjärta och sinne var inriktat på musik. Han skilde sig 2004 [tio år efter blixten] och samma år råkade han ut för en fruktansvärd motorcykelolycka. Han hade inget minne från den, men hans Harley hade körts på av ett annat fordon, och han hittades i ett dike, medvetslös och svårt skadade, med brutna ben, mjältruptur, en perforerad lunga, hjärtkontusioner och trots sin hjälm, skallskador. Trots allt detta, återhämtade han sig fullständigt och var tillbaka på jobbet efter två månader. Varken olyckan eller hans huvudskada eller hans skilsmässa verkade ha gjort någon skillnad när det gällde passionen att spela och komponera musik.

Jag [Oliver Sacks] har aldrig träffat en annan person med en berättelse som Tony Cicorias, men jag har ibland haft patienter med ett liknande plötsligt musikaliskt eller konstnärliga intressen – Inklusive Salimah M., en kemistforskare. I början av sina fyrtio år fick Salimah korta sekvenser, som varade en minut eller mindre, där hon upplevde ”en konstig känsla” – av att hon var på en strand hon en gång hade känt, emedan hon på samma gång var helt medveten om hennes nuvarande omgivning och kunde fortsätta en konversation, eller köra bil, eller fortsätta göra vad hon gjorde. Ibland åtföljdes dessa episoder av en ”sur smak” i munnen.

Hon noterade dessa märkliga upplevelser, men tänkte inte på dem som om de hade någon neurologisk betydelse. Det var först när hon drabbades av ett plötsligt slag i hjärnan [ett epileptiskt liknande anfall?] sommaren 2003 som hon uppsökte en neurolog och genomgick hjärnröntgen som visade en stor tumör i hennes högra temporal. Detta hade varit orsaken till hennes märkliga upplevelser, orsakade av attacker från temporallobens sjukdomstillstånd. Tumören, beskrevs av hennes läkare som malign (även om den mest sannolikt var en oligodendrogliom [2], med relativt låg malignitet) och den behövdes trots allt tas bort. Salimah undrade om hon hade fått en dödsdom och var rädd för operationen och dess möjliga konsekvenser. Hon och hennes man hade fått veta att det fanns risk för vissa ”personlighetsförändringar” efter ett sådant ingrepp. Men operationen gick bra, och det mesta av tumören kunde avlägsnas. Efter en period av konvalescens, kunde Salimah återvända till sitt arbete som kemist.

Hon hade varit en ganska reserverad kvinna innan operationen, och hon kunde av och till bli irriterad eller störa sig på småsaker som damm eller om det var ostädat. Hennes man berättade att hon ibland var ”överdrivet petig” om jobb som behövde göras runt huset. Men nu, efter operationen, verkade Salimah oberörd av sådant och istället mer inriktad på sitt inre liv. Hon hade blivit, för att citera sin mans excentriska framställning (engelska var inte deras första språk), ”en glad katt.” Han förklarade att hon blivit, ”en glädjesökare.”

Salimah uppenbarade en ny gladlynthet på jobbet. Hon hade arbetat i samma laboratorium i femton år och hade alltid varit beundrad för sin intelligens och sitt engagemang. Men nu, utan att förlora något av sin yrkeskompetens, verkade hon ha blivit en mycket varmare person, sympatisk och intresserad av sina medarbetares liv och känslor. Där hon tidigare, med en kollegas ord, hade varit ”mycket mer i sig själv”, gjorde hon sig nu förtrogen med andra och blev labbets sociala centrum.

Hemma, spred hon också lite av sin nya Marie Curie-liknande, arbetsinriktade personlighet. Hon tillät sig ta ledigt från sitt yrkesmässiga tänkande, sina ekvationer, och blev mer intresserad av att gå på bio eller fest, och att leva ut. Och en ny kärlek, en ny passion, kom in i hennes liv. Hon hade varit ”vagt musikal”, med hennes egna ord. Som flicka, hade hon spelat lite piano, men musiken hade aldrig spelat någon större roll i hennes liv. Nu blev det annorlunda. Hon längtade efter att höra musik, att gå på konserter, lyssna på klassisk musik på radion eller på cd-skivor. Hon kunde röras till glädjerus eller tårar av musik som innan  ”inte hade någon speciell känsla” för henne. Hon blev ”beroende” av sin bilradio, som hon kunde lyssna på när hon körde till jobbet. En kollega som råkade passera henne på vägen till labbet sa att musiken på hennes radio var ”oerhört hög” – Han kunde höra henne komma när hon var en halv kilometer bort. Salimah, i sin cabriolet, stod för ”underhållande musik för hela motorvägen.”

Liksom hos Tony Cicoria, uppvisade Salimah en drastisk förvandling från att vara bara vagt intresserad av musik till att bli passionerat entusiastisk över musik och i ständig behov av den. Och med dem båda, återfanns andra, också mer generella förändringar – en våg av emotionalitet, som om känslor av alla slag stimulerades eller släpptes loss. Med Salimahs egna ord, ”Vad som hände efter operationen – Jag kände mig pånyttfödd. Den förändrade min syn på livet och fick mig att uppskatta varje minut av det.”

Översatt från Oliver Sacks av
Börje Peratt

Länk
1) Musa – i grekisk mytologi ursprungligen poesins gudinnor men sedan även de gudinnor som inspirerade även andra konstnärer, filosofer och intellektuella.
2) Hjärntumörtyper och lokalisation

Youtube
Part 1 – Tony Cicoria – ITTV Show
Part 7 – Tony Cicoria – ITTV Show