Medvetandets frihet och mänskligt motstånd

Larry Dossey och Börje Peratt

I början av 2000-talet var jag intresserad av att finna någon grupp som studerade fenomen som jag upplevt men inte kunde finna förklaring till.

Jag hade nu i mina dagböcker så många exempel att det inte gick att blockera, förneka eller förtränga dem.

Min hustru och mina närmaste tröttnade på min skepticism och sade till slut att ”Den enda som tvivlar på det du upplever och förmedlar är du själv”. Jo jag var den största skeptikern och letade efter bevis eller motbevis för att avfärda det hela. Under en period arrangerade jag som grävande journalist möten med sådana som ansågs ha ”gåvan” i akt och mening att avslöja dem. Det gick dock inte så bra och jag tvingades inse att där fanns något som inte kunde förklaras med den materialistiska naturvetenskapens logik.

Så fick jag tips om en grupp läkare och vårdpersonal som träffades regelbundet i akt och mening att pröva och studera dylika fenomen. Det var en ganska stor grupp om drygt 25 personer. Jag hade bestämt mig för att hålla en låg profil. Jag var nyfiken men också kritiskt granskande för att  iaktta och notera eventuella bedrägliga processer såsom ”cold reading”.

Det första som distraherade var personer som hade starka behov av att förhäva sig, sina gåvor och andra människor man kände. Jo jag ville kräkas och tänkte, det enda som är intressant just nu är de som är här och vad vi gör just nu. Jag hade lämnat några tidigare grupper av motsvarande skäl, människor som möjligen har något eller enbart tror så starkt och förvandlar egna fantasier till ”verklighet”.  Jag tänkte ”inte nu igen” men beslöt att ge gruppen en chans särskilt som det var vårdpersonalen som drev den.

Vid ett kommande möte sade en av läkarna att alla skulle sätta sig och det skulle vara tyst en kort stund innan vi började. Han talade således inte om syftet. När han bröt tystnaden frågade han om någon hade något att berätta. Och den frågan vandrade runt till alla runt bordet. Jag hade för min del omedelbart då han manade till tystnad gått in i ett transliknande tillstånd och upplevt mig segla över det pågående inbördeskriget i Bosnien. Från ovan kom ett gyllene svärdsfäste och ur det växte först en vit lilja och sedan en mycket vacker röd ros. Så hörde jag för mitt inre

”Människan är så skräckslagen för kärlek att hon löser konflikter med att ta död på varandra”.

Straxt därpå kom som en ljuskälla från ovan, en extremt stark ljusstråle som var fylld av tecken och som sökte sig mot jorden. När det blev min tur så höll jag först tyst och visste inte vad jag skulle säga så jag sa att jag såg en blomma och sedan passade jag över till nästa person. Läkaren avbröt mig och sa: ”Berätta mer!” Så jag berättade lite mer om blomman och ljusstrålen. När alla hade fått säga sitt talade läkaren om vad man gjort innan alla kom. Man hade rensat rummen från allt som kunde associeras till blomma och sedan förberett ett telepatitest med två objekt. Det ena var (freds)blomma det andra var en universell ljusstråle med exakt ”helande DNA sammansättning” anpassad till individuell sjukdom. Jag hade således fått upp båda objekten. Läkarlaget var perplext. (Återgivet i boken 12 Sinnen sid 208 ff)

Deras motiv till denna studiegrupp diskuterades aldrig men jag har i efterhand förstått att många inom vården upplever att de kan via oförklarliga kanaler få information som hjälper dem att finna rätt diagnos och behandling. Visst man kan hänvisa till erfarenheter och intuition men förmedlingen rör något mycket mer kvalificerat.  Möjligen är det ”kanalisering” men jag anar också annat.

Att söka förklaring till sådan kommunikation är dock inte helt riskfritt. Jag skulle senare upptäcka en så kallad ”skeptikergrupp” som verkade hårdnackat för att ta död på såväl sökande som utövande.
Antihumanisternas ledare i Sverige har utlyst ett pris, ”kristallen”, till någon som är beredd att leverera bevis för sådan kommunikation som klarsyn eller telepati. Jodå det står på Wikipedia också så då är det ju ”sant”. Jag har utmanat dem men de har inte accepterat utmaningen så på motsvarande sätt som en annan kanadensisk bluffmakare antar man inte utmaningar där man riskerar att få bevis för sådan kommunikation som man förnekar.

Innan jag hade upptäckt denna pseudoskepticism visade det sig att även inom familjer kan det förekomma ett intolerant och förtryckande motstånd. Läkarens fru tvingade honom att välja att antingen överge sitt sökande eller att skiljas.
Senare fann jag att detta är ingen ovanlig anledning till familjekonflikter. En kvinna som har stor kunskap i ämnet och som jag ville intervjua tvingades till tystnad av sina barn för att inte riskera att barnen skulle överge sin mor.
En annan mor till en hjärnforskare som sett sig tvungen att förringa inte bara sin egen ”gåva” utan av sonen tvingats sluta umgås med ”vänner” intresserade av att studera fenomenet. Och intressant i detta är hur denna mor måste hitta på grumliga påståenden för att kunna ursäkta sitt avhopp.

Svenska Kungliga Vetenskapsakademien har i december 2017 valt skeptikergruppens överguru till ordförande, en bromsklots och aggressiv förföljare av oliktänkande. Det är mot denna bakgrund vi kan se hur denna intoleranta mentalitet har spridits.

I min forskning som följer ”Grounded Theory” har jag först bokfört mina egna erfarenheter och sedan gått vidare och sökt efter artiklar om andra som kan ha haft liknande. Jag kan idag tryggt säga att rapporter från läkare och forskare överstiger med råge vad som krävs för att enligt naturvetenskaplig norm validera fenomenen. Men fakta och bevis räcker inte mot den rigida och kanske skräckslagna förnekaren. Med mig själv som måttstock för denna slags förnekelse kan jag ha förståelse för problematiken. Även om jag med mina idag nyvunna insikter finner det sorgligt. Vi är så mycket mer än hjärnans trögtänkthet.
Samtidigt är jag så glad och tacksam för alla de framstående forskare jag mött i jakten på förklaringar och en av dem är hjärtläkaren Larry Dossey (bilden ovan) som jag haft en tioårig dialog med angående många  spännande frågor som detta väcker inte minst vår förmåga till helande.

Detta har också lett mig in på behovet av en ny modern akademi som tar tillvara på kunskaperna och inspirerar till forskning och utveckling.

Börje Peratt</em>

Annonser

Förlamad återfår rörlighet genom interaktion av hjärnmedvetande och kroppsmedvetande

Ian Burkhart Foto Ohio

För sex år sedan blev 24-årige Ian Burkhart förlamad i armar och ben efter en dykolycka. I dag kan han utföra flera komplicerade hand- och fingerrörelser, tack vare ett litet chip i hjärnan. Foto: Ohio State University Wexner Medical Center/ Batelle

TT rapporterar via SR att forskningen, som presenteras i Nature, beskrivs som en milstolpe. Förhoppningen på sikt är att personer som drabbats av förlamning återigen ska kunna röra armar och ben. (Artikel i Washington Post)

Jag är tveksam till påståendet: ”Detta är första gången som en komplett förlamad person återfått rörelser bara genom att använda sina egna tankar,” säger Chad Bouton, en av forskarna bakom studien.

”För första gången har forskare lyckats återskapa sofistikerade hand- och fingerrörelser hos en förlamad försöksperson. ”

Detta påstående är tveksamt eller i alla fall antagligen inte fullt ut helt korrekt.

Flera forskare är inne på samma spår och har visat på liknande resultat.
Paralysed man sends e-mail by thought (2004).
People with paralysis control robotic arms using brain-computer interface (2012).
Kersti Wistrands artikel Flyga med tankekraft (publicerad på Humanism & Kunskap) är också ett exempel från modern tid men det finns även tidigare forskning. Redan på 1970-talet hade man kommit en bit på väg bl a genom million dollar man som det gjordes film om.

Centrala nervsystemet (2) med hjärnan (1) och ryggmärgen (3) /Wikicommons

Centrala nervsystemet (2) med hjärnan (1) och ryggmärgen (3) /Wikicommons

Jag kan se studierna som exempel på interaktion mellan hjärnmedvetande och kroppsmedvetande som ju  enligt min terminologi och teori presenterad här, är två av tre slags medvetanden. Hjärnmedvetandet behövs för att registrera tanken om hur kroppens leder och lemmar ska styras men kroppsmedvetandet, i förlängningen av det centrala nervsystemet, ut i ryggmärg och perifera nervsystemet behövs för att kunna uppfatta hur.

Det centrala är att man genom olika metoder kan återge människan rörelseförmåga och därmed bibringa en större livskvalitet. Det i sig räcker långt. Man behöver inte slå sig för bröstet och påstå sig vara först.

Börje Peratt

Välkommen till min mediala sida

Börje Peratt artikel i – Universal Journal of Psychology

Borje Peratt Universal Journal of psychology

Jag blev inbjuden att skriva en artikel för den vetenskapliga tidskriften Universal Journal of Psychology baserad på mitt abstrakt till konferensen ”Toward a Science of Consciousness” i Arizona 2014.

Jag var både positiv till alla möten och kritisk till inriktningen i denna 20-åriga jubileums-konferens vilket jag skrivit om i dagboken på den engelska versionen av min blogg Om Medvetandets Uppkomst. (Sammanfattning här)

Min dagbok blev ganska uppmärksammad under TSC konferensen. När det kom en inbjudan från en vetenskaplig tidskrift som var intresserade av en artikel blev jag ändå aningen överraskad.

Den är nu peer reviewd i god ordning och publicerades på nyårsdagen 2016 med titeln: On the Origin of Consciousness – A Personal Experience  on the Interaction of  Mind and Body (LÄNK). Universal Journal of Psychology  4(1): 47 – 62, 2016 http://www.hrpub.org DOI:  10.13189/ ujp.2016.040105

Titeln i svensk översättning: Om medvetandets uppkomst en personlig erfarenhet avseende interaktion mellan kropp och sinne.

Studien presenterar praktisk kontakt med och observationer av fakta och händelser när det gäller extrasensorisk perception.

Abstraktet översatt till svenska:

Titeln är naturligtvis en anspelning på Darwins klassiska bok ”Om arternas uppkomst”. Här sysselsätts vi med frågan om det faktiskt finns ett ursprung till medvetandet eller om medvetandet är evigt och dess tillgänglighet begränsas av fysiska sinnen. En bilolycka 1987 öppnade mitt sinne till möjligheten av att medvetandet kunde existera oberoende av sinnena, dvs oberoende av hjärnan och kroppen. Omständigheterna kring olyckan involverar en mängd möjliga extrasensoriska perceptioner, som jag fram till dess hade ignorerat på grund av min skepsis. Olyckan  kostade mig nästan mitt liv och ledde till en lång konvalescens där jag fick tillfälle att reflektera över vad som hade hänt. Min dokumentation av erfarenheterna från kraschen gjorde det rimligt för mig att dra slutsatsen att översinnliga informationskällor varit aktiva redan före kraschen och också att mottagligheten hos dessa sinnen tycktes öka under åren som följde. För att förstå vad som hade hänt, dokumenterade jag först mina egna erfarenheter och sedan sökte jag efter rapporter om andras liknande erfarenheter. Det inledde en forskning som skulle pågå i över tjugo år. Insatsen tog fart när Internet och dess sökmotorer möjliggjorde datainsamling. Metoden som bygger på Grounded Theory ledde till proto-vetenskapliga teorier, som publicerats i bokform på svenska.

Nyckelord: Medvetande, Nära Döden-Upplevelser, NDU, Transpersonell extra sensorisk varseblivning. (Consciousness, Near-death Experiences, NDE, Transpersonal, Extrasensory Perception)

Oberoende medvetande Vetapedia

Börje Peratt

Välkommen till min mediala sida

‘Musicophilia’ och jämförelser med Ohma

I början av 2000 vaknade jag med musik strömmande i huvudet, ja det kunde rent av vara så att jag drömde om musik och i drömmen tänkte ”vilken fantastisk musik, tänk om jag hade kommit på den”.

Ohma CD omslag musik av Börje Peratt. Cover teckning Börje. Design Jan Peratt. Musik producerad av MikaelLindfors

Ohma CD omslag musik av Börje Peratt. Cover teckning Börje. Design Jan Peratt. Musiken producerad av Mikael Lindfors

När jag sedan vaknade var det naturligt att försöka återskapa den och så började jag spela piano igen, efter som det kändes, en evighet då instrumentet stått och samlat damm. Jag köpte också senare en ny synth som gav möjligheter att återge olika instrument från ett klaviatur. Men den som i detta läge hjälpte mig att producera min musik på just detta sätt (spela flöjt, fiol och till och med trummor på ett klaviatur) och skapa CDskivan Ohma var Mikael Lindfors. Hans inspirerade sätt att hjälpa mig med detta är jag evigt tacksam för. Jag kom ibland till honom med musik inspelad på en diktafon och kunde sedan med alla möjligheter på hans synth försöka återskapa den. Vid något tillfälle ”översatte” han min idé och spelade upp den. Jo under en period fick vi till ett magiskt samspel.

I slutet av Januari 2015 skickar min vän Peder Wistedt länkar och text om en man, Tony Cicoria, som har en historik påminnande om min. Jag drabbades inte av någon blixt utan en trafikolycka och mina visioner av musiken kom långt senare efter olyckan så sambandet är inte lika självklart. I mitt fall kan det vara andra faktorer som också spelade in. Min historik av nära döden-upplevelser är också annorlunda. Dessa medvetandetillstånd har jag studerat och sökt förklaringar till I Tolv Sinnen. Kapitlet Olika medvetandetillstånd beskriver också konstnärliga uttryck. Och Nära döden upplevelser har sitt eget kapitel.

Men jag vill nu förmedla historien om Tony Cicoria, en artikel av Oliver Sacks: ‘Musicophilia’ publicerad: 28 oktober, 2007 som jag översatt i februari 2015.

En blixt från klar himmel: Sudden Musicophilia

Tony Cicoria var vid fyrtiotvå års ålder mycket vältränad och stark, en före detta college fotbollspelare som blivit en väl ansedd ortoped i en liten stad ovanför New York. Han befann sig vid en sjöpaviljong med sin familj som samlats där en höstkväll. Det var trevligt men blåsigt, och han lade märke till några orosmoln i fjärran; Det såg ut som regn.

Han gick till en telefonkiosk utanför paviljongen för att ringa ett snabbt samtal till sin mor (detta hände 1994, före mobiltelefonens tid). Han mindes varenda sekund av vad som hände sedan: ”Jag pratade med min mamma i telefon. Det var lite regn och åska i fjärran. Min mamma lade på telefonen och jag var då några decimeter från telefonen när … jag slogs av åskan. Jag minns en blixt av ljus som kom från telefonen. Den slog till mig i ansiktet. Nästa sak jag minns var att jag flög baklänges.”

Sedan – han verkade tveka innan han fortsatte berätta – ”. Oh [svordom], jag är död” … ”Jag flög framåt. Förvirrad såg jag mig omkring, såg min egen kropp på marken och …. människor som samlades kring kroppen och en kvinna -. Hon hade väntat bakom mig för att använda telefonen – och hon placerade sig över min kropp, och gav den Hjärt-lungräddning …. jag flöt upp för trapporna – mitt medvetande följde med mig. jag såg mina barn, hade insikten om att de var okej. Sen blev jag omgiven av ett blåvitt ljus … en enorm känsla av välbefinnande och fred. De högsta och lägsta punkterna i mitt liv tävlade med mig [om uppmärksamhet]. Inga känslor förknippades med dessa … ren tanke, ren extas. jag hade upplevelsen av att accelerera, av att dras uppåt … med hastighet och riktning. Sedan, när jag sa till mig själv, ”det här är den mest ärorika känsla jag har någonsin haft ”- Pang! jag var tillbaka”!.

Dr Cicoria förstod att han var tillbaka i sin egen kropp: eftersom han hade ont – smärtan från brännskadorna i ansiktet och hans vänstra fot, där den elektriska laddningen hade lämnat hans kropp och han insåg att, ”bara kroppar har ont. ”Han ville återvända, han ville tala om för kvinnan att sluta ge honom HLR, att låta honom gå vidare; men det var för sent – Han var ordentligt tillbaka bland de levande. Efter en minut eller två, när han kunde tala, sade han, ”Det är okej – Jag är läkare”. Kvinnan svarade: (hon visade sig vara intensivvårds-sjuksköterska), ”för ett par minuter sedan, var du inte det.”

KOMMENTAR: Vad är oddsen för att få en dödlig blixt via en telefon och bakom sig ha en intensivvårds-sjuksköterska som ”råkar” vänta på sin tur att använda telefonen?

Polisen kom och ville ringa efter ambulans, men Cicoria vägrade, något förvirrad. De tog hem honom istället (”det tycktes ta timmar”), där han kallade på sin egen läkare som också var hjärtläkare. Kardiologen, antog att Cicoria måste ha haft ett hjärtstopp, men kunde inte hitta något fel vare sig genom [fysisk] undersökning eller via EKG. Kardiologen anmärkte att ”Trots det som hänt, lever du och är inte död,”. Han kunde inte se att Dr Cicoria skulle drabbas av några ytterligare konsekvenser av denna bisarra olycka.

Cicoria rådfrågade sedan en neurolog – Han kände sig [mentalt] trög (en ovanliga känsla för honom) och han hade fått vissa svårigheter med sitt minne. Han fann sig glömma namnen på människor han kände väl. Han granskades neurologiskt, tog en ny EEG och MRI på. Men återigen inget verkade fel.

Ett par veckor senare, när hans energi återvänt, gick dr Cicoria tillbaka till arbetet. Det kvarstod några problem med minnet – han glömde ibland namnen på sällsynta sjukdomar eller kirurgiska ingrepp – men all hans kirurgisk kompetens var i övrigt felfri. Efter ytterligare två veckor, försvann hans minnesproblem, och han drog slutsatsen att problemen upphört.

Vad som sedan hände fyller Cicoria med häpnad, även nu, ett dussin år senare. Livet hade till synes återvänt till det normala när ”han plötsligt under två eller tre dagar, fick en omättlig önskan att lyssna till pianomusik.” Detta var helt ur linje med något i hans förflutna. Han hade haft några pianolektioner som en pojke, sade han, ”men inte något egentligt intresse.” Han hade inte ens ett piano i sitt hus. Den musik han vanligtvis lyssnade på var rockmusik.

Med detta plötsliga begär efter pianomusik, började han köpa inspelningar och blev särskilt förtjust i Vladimir Ashkenazy inspelningar av Chopin favoriter – den militära Polonaise, Winter Wind Etude, Svarta Key Étude, A-Flat Polonaise, B Flat Minor Scherzo. ”Jag älskade dem alla”, sa Tony. ”Jag hade lust att spela dem och jag beställde alla noterna. Vid denna punkt, frågade en av våra barnvakter om hon kunde flytta sitt piano till vårt hus (för att lagra det där) – .. Så nu, precis när jag längtade efter ett, kom ett piano, ett trevligt lite upprätt. Det passade mig bra. Jag kunde knappt läsa noterna, kunde knappt spela, men jag började lära mig. ”Det hade gått mer än trettio år sedan de få pianolektioner han fått i sin barndom, och hans fingrar kändes stela och obekväma.

Och sedan, i hälarna på denna plötsliga längtan efter pianomusik, började Cicoria att höra musik i huvudet. ”Första gången”, sade han, ”det var i en dröm, jag var i en smoking, på scenen, och spelade något jag hade skrivit. Jag vaknade, häpen, och musiken hade tystnat i mitt huvud. Jag hoppade upp ur .. sängen, började försöka skriva ner så mycket av det som jag kunde minnas. Men jag visste knappt hur man skrev de noter jag hört.”
Detta var inte alltför lyckat – han hade aldrig försökt skriva musiknoter innan. Men närhelst han satte sig vid pianot för att öva på Chopin, ”skulle den egna musiken komma fram och ta över. Den hade en mycket kraftfull närvaro.”

Han var inte helt säker på hur han skulle hantera detta tvingande musikbehov, som trängde sig fram nästan oemotståndligt och överväldiga honom. Hade han musikaliska hallucinationer? Nej, Dr. Cicoria menade att det inte var hallucinationer – ”inspiration” var ett mer passande ord. Musiken var där, djupt inne i honom – eller någonstans – och allt han hade att göra var att låta den komma till honom. ”Den är som en frekvens, ett radiostation. Om jag öppnar upp mig, kommer den. Jag vill mena att,… Den kommer från himlen, som Mozart sade.”

– Hans musik är tidslös. ”Den sinar aldrig”, fortsatte han. ”Om något, måste jag stänga av den.”

Nu var han tvungen att brottas inte bara med att lära sig spela Chopin, men att ge form åt musiken som ständigt lät i hans huvud. Först för att testa den på pianot, sedan för att få ned den på notpapper. ”Det var en fruktansvärd kamp”, sade han. ”Jag började gå upp klockan fyra på morgonen och spelade tills det var dags att gå till jobbet, och när jag kom hem från jobbet satt jag vid pianot hela kvällen. Min fru var då inte riktigt nöjd. Jag hade blivit besatt.”

Tre månader efter att ha blivit träffad av blixten, då Cicoria – tidigare varit en lättsam, uppskattad familjefar, som nästan var likgiltig för musik – hade nu blivit inte bara inspirerad, utan även besatt av musik, och han hade knappt tid för något annat. Det började gå upp för honom att han kanske hade blivit ”räddade” av särskilda skäl. ”Jag kom att tänka på”, sade han, ”att det enda skälet till att överleva var för musiken.” Jag frågade honom om han hade varit religiös innan blixten. Han hade uppfostrats i en katolsk familj, sade han, men hade aldrig varit särskilt angelägen; han hade nu fått några ”oortodoxa” övertygelser, som reinkarnation.

Han började fundera över, om han hade varit med om en slags pånyttfödelse, han hade förvandlats och fått sig given en speciell uppgift, ett uppdrag, att ”ställa in [sitt lyssnande]” till musik som han metaforiskt benämnde, ”musiken från himlen.”
Denna [musik] kom, ofta i ”en fullständig störtflod” [och innebar ett massivt arbete] med anteckningar utan avbrott, inga pauser, mellan dem, och han tvingades att skapa formen. (Samtidigt som han sade detta, tänkte jag på Caedmon en getherde och analfabet som levde under sjuttonhundratalet. Han blev en Anglo -Saxisk poet efter att vad det sägs, att han hade fått ”sångkonsten” i en dröm en natt, och tillbringade resten av sitt liv med att prisa Gud och skapelsen i psalmer och dikter.)

Cicoria fortsatte att arbeta på sitt pianospelande och sina kompositioner. Han skaffade sig böcker om hur man skriver noter, och insåg snart att han behövde en musiklärare. Han skulle komma att resa till konserter där hans favoritartister spelade men han hade inget att göra med musikaliska vänner i sin egen stad eller musikaliska aktiviteter där. Detta var en ensam strävan, mellan honom och hans musa.[1]

Jag frågade om han hade upplevt andra förändringar efter blixtnedslaget – en ny uppskattning av konst kanske, en annorlunda lust till litteratur, nya föreställningar? Cicoria sa att han hade blivit ”mycket andlig” sedan sin nära-döden-upplevelse. Han hade börjat läsa varje bok han kunde hitta om nära-döden-upplevelser och om blixtnedslag. Och han hade byggt ”ett helt bibliotek om Tesla”, liksom allt om den fruktansvärda och vackra makten som högspänningsel innebär. Han kände att han kunde ibland se ”auror” av ljus eller energi runt människors kroppar – han hade aldrig sett detta innan blixtnedslaget.

Några år gick, och Cicorias nya liv, hans inspiration, övergav honom aldrig för ett ögonblick. Han fortsatte att arbeta heltid som kirurg, men hela hans hjärta och sinne var inriktat på musik. Han skilde sig 2004 [tio år efter blixten] och samma år råkade han ut för en fruktansvärd motorcykelolycka. Han hade inget minne från den, men hans Harley hade körts på av ett annat fordon, och han hittades i ett dike, medvetslös och svårt skadade, med brutna ben, mjältruptur, en perforerad lunga, hjärtkontusioner och trots sin hjälm, skallskador. Trots allt detta, återhämtade han sig fullständigt och var tillbaka på jobbet efter två månader. Varken olyckan eller hans huvudskada eller hans skilsmässa verkade ha gjort någon skillnad när det gällde passionen att spela och komponera musik.

Jag [Oliver Sacks] har aldrig träffat en annan person med en berättelse som Tony Cicorias, men jag har ibland haft patienter med ett liknande plötsligt musikaliskt eller konstnärliga intressen – Inklusive Salimah M., en kemistforskare. I början av sina fyrtio år fick Salimah korta sekvenser, som varade en minut eller mindre, där hon upplevde ”en konstig känsla” – av att hon var på en strand hon en gång hade känt, emedan hon på samma gång var helt medveten om hennes nuvarande omgivning och kunde fortsätta en konversation, eller köra bil, eller fortsätta göra vad hon gjorde. Ibland åtföljdes dessa episoder av en ”sur smak” i munnen.

Hon noterade dessa märkliga upplevelser, men tänkte inte på dem som om de hade någon neurologisk betydelse. Det var först när hon drabbades av ett plötsligt slag i hjärnan [ett epileptiskt liknande anfall?] sommaren 2003 som hon uppsökte en neurolog och genomgick hjärnröntgen som visade en stor tumör i hennes högra temporal. Detta hade varit orsaken till hennes märkliga upplevelser, orsakade av attacker från temporallobens sjukdomstillstånd. Tumören, beskrevs av hennes läkare som malign (även om den mest sannolikt var en oligodendrogliom [2], med relativt låg malignitet) och den behövdes trots allt tas bort. Salimah undrade om hon hade fått en dödsdom och var rädd för operationen och dess möjliga konsekvenser. Hon och hennes man hade fått veta att det fanns risk för vissa ”personlighetsförändringar” efter ett sådant ingrepp. Men operationen gick bra, och det mesta av tumören kunde avlägsnas. Efter en period av konvalescens, kunde Salimah återvända till sitt arbete som kemist.

Hon hade varit en ganska reserverad kvinna innan operationen, och hon kunde av och till bli irriterad eller störa sig på småsaker som damm eller om det var ostädat. Hennes man berättade att hon ibland var ”överdrivet petig” om jobb som behövde göras runt huset. Men nu, efter operationen, verkade Salimah oberörd av sådant och istället mer inriktad på sitt inre liv. Hon hade blivit, för att citera sin mans excentriska framställning (engelska var inte deras första språk), ”en glad katt.” Han förklarade att hon blivit, ”en glädjesökare.”

Salimah uppenbarade en ny gladlynthet på jobbet. Hon hade arbetat i samma laboratorium i femton år och hade alltid varit beundrad för sin intelligens och sitt engagemang. Men nu, utan att förlora något av sin yrkeskompetens, verkade hon ha blivit en mycket varmare person, sympatisk och intresserad av sina medarbetares liv och känslor. Där hon tidigare, med en kollegas ord, hade varit ”mycket mer i sig själv”, gjorde hon sig nu förtrogen med andra och blev labbets sociala centrum.

Hemma, spred hon också lite av sin nya Marie Curie-liknande, arbetsinriktade personlighet. Hon tillät sig ta ledigt från sitt yrkesmässiga tänkande, sina ekvationer, och blev mer intresserad av att gå på bio eller fest, och att leva ut. Och en ny kärlek, en ny passion, kom in i hennes liv. Hon hade varit ”vagt musikal”, med hennes egna ord. Som flicka, hade hon spelat lite piano, men musiken hade aldrig spelat någon större roll i hennes liv. Nu blev det annorlunda. Hon längtade efter att höra musik, att gå på konserter, lyssna på klassisk musik på radion eller på cd-skivor. Hon kunde röras till glädjerus eller tårar av musik som innan  ”inte hade någon speciell känsla” för henne. Hon blev ”beroende” av sin bilradio, som hon kunde lyssna på när hon körde till jobbet. En kollega som råkade passera henne på vägen till labbet sa att musiken på hennes radio var ”oerhört hög” – Han kunde höra henne komma när hon var en halv kilometer bort. Salimah, i sin cabriolet, stod för ”underhållande musik för hela motorvägen.”

Liksom hos Tony Cicoria, uppvisade Salimah en drastisk förvandling från att vara bara vagt intresserad av musik till att bli passionerat entusiastisk över musik och i ständig behov av den. Och med dem båda, återfanns andra, också mer generella förändringar – en våg av emotionalitet, som om känslor av alla slag stimulerades eller släpptes loss. Med Salimahs egna ord, ”Vad som hände efter operationen – Jag kände mig pånyttfödd. Den förändrade min syn på livet och fick mig att uppskatta varje minut av det.”

Översatt från Oliver Sacks av
Börje Peratt

Länk
1) Musa – i grekisk mytologi ursprungligen poesins gudinnor men sedan även de gudinnor som inspirerade även andra konstnärer, filosofer och intellektuella.
2) Hjärntumörtyper och lokalisation

Youtube
Part 1 – Tony Cicoria – ITTV Show
Part 7 – Tony Cicoria – ITTV Show

Kännetecken för en Andlig Krigare

Jag fann denna artikel som har ambitionen att sammanfatta karaktäristik för en andlig krigare.

Characteristics of a Spiritual Warrior
av Gary Van Warmerdam

Lycka är varje människas val, men få gör en insats för den.

Den andliga krigaren är en person som utmanar drömmar om rädsla, lögner, falska föreställningar och dömanden som skapar lidande och olycka i hans eller hennes liv. Det är ett krig som äger rum i hjärtat och huvudet på en man eller kvinna. Jakten för den andliga krigaren är densamma som för andliga sökare världen runt. Den andliga krigaren står inför en utmaning som med tydlighet och medvetenhet om att detta krig utkämpas inom sig själv och att sanning och villkorslös kärlek är på den andra sidan av dessa strider. Detta är vad toltekerna kallar personlig frihet. Du hittar den här referensen i boken The Four Agreements av don Miguel Ruiz.

Egenskaper

För att vinna kriget mot rädslan krävs medvetenhet, mod, disciplin och engagemang att omvandla den emotionella kroppen. Dessa är några av kännetecknen för en krigare.

Medvetenheten om att vara andlig krigare
Det första och mest viktiga verktyget för en andlig krigare är medvetenhet. Det är lätt att vi tror att vi är medvetna, men rent medvetande har inget tänkande inblandat. Det har inget tänkande eftersom det inte har någon tolkning.
Medvetenhet är att uppfatta sanningen med tydlighet om vad som händer utan tolkning eller åsikt. I ett ögonblick av medvetenhet stannas dialogen i sinnet. Vi ”ser” från en punkt eller ser separerat från resonemangsdelen av vårt sinne. Detta kan beskrivas som en uppenbarelse. Praktiserande siare lever i denna medvetenhet i varje ögonblick.

Medvetenhet är viktigt eftersom det är ett medvetandetillstånd som tillåter oss att skilja mellan fakta och sanning, och mellan berättelsen och det som ligger i vårt sinne. Vårt sinne är fyllt med falska föreställningar.

Medvetandet kan vara mycket smart med berättelser, lögner och kritisk intelligens. Vi kan använda intelligenta resonemang för att fatta ett beslut som inte är bra för oss själva. Det är bara att titta på det i efterhand och inse att vi missat signaler som avslöjat något annat. Detta kan illustreras så enkelt som genom aktieplacering. Sinnet är smart, men det är också fullt av antaganden och begränsande paradigm av perception. Medvetenhet tillåter oss att se klart i stället för förblindas av dessa falska trosparadigm.

Självkännedom är klarheten att veta vem och vad du är, och inte fastna i egoförhöjda bilder av oss själva. Dessa egoförhöjda bilder i vårt sinne förvränger vår känsla av vilka vi är. Falska bilder kan leda oss till låg självkänsla och dåligt självförtroende, eller de kan ta oss in i ett självcentrerande. Om du har en idé om vem du är, kan du sedan överväga om du är eller inte är den tanken i ditt sinne. Du är den skapade idén, och kan observera den. Självmedvetenhet om att du inte är någon av dessa bilder i ditt sinne är avgörande för att bli fri från egoförhöjd betydelse.

Modet hos andlig krigare
Modet som gör en bra soldat gör också för en god andlig krigare, men avsikten blir helt annorlunda. En soldat har mod att möta en utmaning som kan medföra fysisk skada. Den andliga krigaren har modet att ifrågasätta och utmana sina egna övertygelser. Genom att utmana våra egna föreställningar kan vi lösa upp de lögner som orsakar vårt lidande. Att utmana våra egna övertygelser kräver mod eftersom det innebär slutet på vår illusion av säkerhet. När andra människor utmanar våra egna övertygelser är vi oftast snabba att försvara dessa övertygelser. Vi försvarar dem även om de får oss att lida. En krigare lär sig att inte försvara det man tror, utan att utmana just dessa föreställningar om oss själva. På så sätt har vi möjlighet att reda ut sanningen från illusioner.

Disciplin i andlig krigare
En soldat har disciplin att följa order och går på när man står inför utmaningar. Den andliga krigarens disciplin innebär att fortsätta på sin väg när man står inför utmaningar från sitt sinne eller andras. Det är lättare att följa order som soldat, därför att vi hotas av konsekvenser och kan motiveras av belöningar. Detta är i linje med våra år av prägling.

En andlig krigare måste ha disciplinen att träna mycket med sitt eget sinne utan att någon annan ger motivationen med morötter eller pinnar. En krigare måste utöva sin egen vilja att ta kontroll över sitt hjärta, inte en utomstående auktoritet. Detta betyder ofta att gå emot de fruktansvärda åsikter i vårt sinne som frestar oss med illusioner av straff och belöningar. Vi måste också ha disciplin att följa vårt eget hjärta även när vi frestas av en annan persons åsikt. Detta sätt att leva kräver disciplinerad praxis.

Kärleken hos den andliga krigaren
En soldat har ett åtagande att älska hans / hennes land. Den andliga krigare måste ha åtagandet att älska honom / henne själv. Krigaren sträcker då kärleken till mänskligheten. Åtagandet krävs därför att i vår resa kommer vi säkert att fumla och falla många gånger. Det är att ett starkt engagemang som får oss tillbaka upp igen. Det är vanligt att falla till dömande. Det kan vara lätt att älska en del människor, särskilt de människor som gillar oss eller behandlar oss väl. Det kräver dock ett stort engagemang att älska i ansiktet på dem som förkastar oss. Detta åtagande kommer att få oss att utmana våra föreställningar om våra bedömningar och att inte vara medkännande. Vi måste vara beredda att älska bortom våra egna egennyttiga intressen och till vad det kommer att föra oss. Det är så vi kommer att nå bortom vårt nuvarande paradigm av tro. Med tiden blir vi hängivna att älska för ren njutning av att uttrycka kärlek. Detta blir vårt engagemang. Vi när oss med den kärlek vi uttrycker. En krigare agerar på detta engagerade sätt, även när man utmanas.
Utifrån mitt perspektiv, var Jesus Kristus den största krigaren. Han hade modet, disciplinen och öppenheten att älska villkorslöst även när han avvisades och var förföljd. Även när hans kropp utsattes för fysisk smärta, var de enda känslorna som han uttryckte av kärlek och medkänsla. Han använde inte ett enda argument för att hata eller döma. Detta är extra OKLANDERLIGHET. Om han kunde älska i sina utmaningar, då kan vi lära oss att älska villkorslöst i våra utmaningar.

Text Gary Van Warmerdam
Översatt av Börje Peratt