Temple Grandin ställer i filmen om sig själv frågan om själen

Temple Grandin - Film från 2010 med Claire Danes i huvudrollen

Temple Grandin – Film från 2010 med Claire Danes i huvudrollen

I boken Tolv Sinnen tar jag upp filmen om Temple Grandin (IMDb) därför att den tar på ett drastiskt och vardagligt sätt upp frågan om djuret har en själ.

-” Vart tog kon vägen? Nyss var det en ko och nu är det bara kött?”

En replik av Temple Grandin i filmen om hennes uppväxt och utbildning fram till dess att hon skapade nya rutiner för slakt av nötkreatur. Vi följer i filmen denna kvinnas utveckling och hennes speciella förmåga att varsebli sin omgivning. Hennes dröm är att bli veterinär. Under utbildningen gör eleverna ett besök på ett slakteri och Grandin reagerar bestört på kornas råmande. Hon hör desperationen och ångesten i deras läten och undrar vad det beror på. Hon har en intuitiv förståelse för djurens emotionella lidande men förmår inte kommunicera insikten på grund av att autismen berövar henne förmågan att förklara känslor. Hon längtar efter att få en kram men klarar inte av att ta emot sådana tecken på kärlek och uppskattning. Istället bygger hon en trälåda som i någon mening kan tillgodose hennes behov av beröring. Hon förstår att miljön, om än enbart mekanisk, kan lindra ångesten. Hennes emotionssinne kan således på något sätt härbärgera en emotion under trygga omständigheter. Trots sitt handikapp kan hon, uppfatta och förstå djurens behov och hon vill lindra kornas (själsliga) plåga. Hon undersöker den miljö som de befinner sig i och finner snart att hela slaktprocessen är ett enda långt lidande och ett onödigt djurplågeri. Genom den särskilda förmågan att ”kliva in” i djurets föreställningsvärld kan hon identifiera och analysera vad det är som skrämmer dem. Hon gör en ritning till en ko stig som eliminerar skuggor, blänk och andra oroväckande signaler som djuret kan möta på väg till slakt. För Grandins vidkommande gäller det att minska djurets lidande. På något sätt ställer hon även frågan om djurets själ i ”Vart tog kon vägen?”

Föreställningar om själen
Inom den kristna tron fanns länge en föreställning om att bara vita män hade själ. Senare tillstods också kvinnan en själ. Naturligtvis kan man dra slutsatsen att om själen finns, så finns den hos allt levande. Det ger stöd för hinduismens panteistiska tro där allt levande är av gudomligt ursprung och har en själ. Hinduismens tro förespråkar också att själen kan vandra mellan livsformer. Så myggan som slås ihjäl kan vara en släkting från ett föregående liv. Därför borstar hinduistiska munkar sina fötter innan de går till sängs och ber om förlåtelse för de kryp man kan ha trampat ihjäl under dagen. Hinduismens tro förespråkar också att själen kan vandra mellan livsformer. Så myggan som slås ihjäl kan vara en släkting från ett föregående liv. Därför borstar hinduistiska munkar sina fötter innan de går till sängs och ber om förlåtelse för de kryp man kan ha trampat ihjäl under dagen. Enligt andra trosföreställningar så följer själen sin livsform. Det kan dock vara svårt att logiskt klara av en sådan avgränsning. Om vi utgår från och tror på evolutionen och reinkarnation så bör ju också human erectus, neandertal -människan och apmänniskor haft själar. Det finns de som hävdar att människan alltid har funnits som människa. Följaktligen har då själen också alltid varit mänsklig och gudomlig om man så vill.
Ändå kan man ju spekulera över några möjliga teorier över själens art, mening och härkomst. Alternativen är förbundna med trosföreställningar.
1) Själen tillkom först med människan och finns inte hos andra levande varelser och inte före människan (människo-elitiserande religion).
2) Själen har alltid varit densamma men får sina livsförutsättningar i de levande varelser de besitter och vandrar mellan livsformer. (Hinduismen).
3) En evolutionär själ. Om man tror på evolutionen och själ så kan ju också själen ha genomgått evolution. Själen utvecklas då evolutionärt och följer sin evolutionära gren från exempelvis det som ledde till apmänniskan och vidare till människan.
4) Själen följer alltid i samma slags livsform och finns hos allt levande. Frågan är således om även identiteten hos en själ alltid följer vissa former av liv. Ko själen återföds till ett nötkreatur, hund till hund och människa till människa. Men även här stöter vi på problem som rör evolution och avel.
5) En hypotes är att själen är i sin form oberoende av kropp men begränsas av den form den får i livet. Meningen med det skulle då kunna vara att själen ska lära sig olika livsformer och därmed utveckla kunskapen om livet för att kanske medverka till dess utveckling.
6) Själen är en del av en gudomlig själ.
7) Döden är en övergång till nästa liv var som helst i universum.
8) När livet dör, dör också själen.
9) Själen är ett påhitt och finns inte. En trosföreställning som är otänkbar om man har haft NDU eller har varit i kontakt med döda närstående.
./.
Slut utdrag Tolv Sinnen

Börje Peratt

Referens

107.  Temple Grandin var en briljant vetenskapskvinna, författare och banbrytande djurrättsaktivist. Vad som utmärkte henne var att hon också var autistisk. Golden Globe-belönade Claire Danes gjorde titelrollen i filmen om en mycket annorlunda kvinnas extraordinära liv.

Annonser

One comment on “Temple Grandin ställer i filmen om sig själv frågan om själen

  1. Ping: Temple Grandin veterinären som tänkte som en ko — Humanism & Kunskap

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s