Jan Pilotti om medvetandets dimensioner

Läkare och forskare Jan Pilotti vid konferensen Toward a Science of Consciousness. (Foto© Börje Peratt)

Läkare och forskare Jan Pilotti vid konferensen Toward a Science of Consciousness. (Foto© Börje Peratt)

Jan Pilotti fil kand med matematik och teoretisk fysik. Leg läkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri. Forskar och skriver om medvetandet, fysik och nära-döden-upplevelser. Jan har skrivit en artikel som återpublicerats på Humanism & Kunskap med ny rubrik ”Medvetandet och hjärnan”.

Vi var tillsammans med psykolog, forskare och författare Kersti Wistrand på konferensen Toward a Science of Consciousness där vi fick tillfälle att presentera våra idéer och forskningar. Märkligt nog fick vi egentligen aldrig tid att diskutera våra resultat och slutsatser på djupet. Men efter Jans artikel på HK har jag dristat mig till att mer grundläggande sätta mig in i hans teorier och de är synnerligen intressanta. Vi har liknande tankar om medvetandet och dess dimensioner.

Nedan kommer jag att lägga upp en del utdrag ur hans text publicerad som ”Medvetandet och hjärnan” i den utgångna boken ”Nytänkande”, (redaktör N-O Jacobson, Norstedts, 1987). Jan var således inne på dessa tankegångar långt före mig. Tankar som jag efter min bilolycka och NDU (1987) kom att få upp ögonen för och undersöka i enskildhet utan kännedom om Jan Pilotti eller vad NDU var.

Mina slutsatser och teorier om dimensioner för att förklara det jag upplevt började jag formulera kring år 2000. Man kan således säga att Jan Pilotti låg några hästlängder före mig. Artikeln har redan i rubriken NDU och naturligtivis diskuterar Pilotti ämnet ingående. Jag tänker dock hoppa över det avsnittet och gå direkt på dimensioner. Vill du läsa hela artikeln hittar du den här: pdf. Pilottis hemsida.

Nära-döden-upplevelser och medvetandet
Tolkat i en möjlig utvidgning av Einsteins speciella relativitetsteori till sex dimensioner av Jan Pilotti

Människan har alltid levt med ”de stora frågorna” om livets uppkomst,mål och mening, Guds existens, om det existerar en själ, dess förhållande till kroppen och möjliga fortvaro efter kroppens död.Förhållandet mellan kropp och själ har också sedan länge stått på filosofernas dagordning, men tyvärr under punkten ”olösta problem”.Även en del hjärnforskare har i vår tid gett sig i kast med denna fråga och de koncentrerar sig då naturligtvis på hjärnan.

UTDRAG:sid 13-14
Ditt medvetande, tankar, minnen, känslor osv. känner du genom dina egna upplevelser. Du vet också att om du tar någon i hand, påverkar dennes materiella hand din så att du får känselupplevelser av den. Du vet också att om det var du som först sträckte framhanden för att hälsa, var det din vilja [korr] som fick din materiella hand att sträckas fram; kort sagt, du vet att kroppen/hjärnan och medvetandet på något sätt ”hänger ihop”. Men på vilket sätt kan de hänga ihop? Det är detta som teorier om medvetandet och hjärnan har att besvara.Det finns faktiskt en hel del förslag att välja på, men alla är behäftade med stora problem. Synsätten kan delas in i två huvudgrupper: monistiska och dualistiska.

Monism eller dualism?
Monistiska (monos = en, ett) uppfattningar påstår att det bara finns en grundsubstans; antingen materia eller medvetande eller något okänt neutralt som varken är medvetande eller materia. Monismens problem är då att förklara varför det ändå tycks finnas två så olika kategorier som medvetande och materia (se tabell 1).

Dualistiska (duo = två) uppfattningar påstår att materia och medvetande är två helt olika grundsubstanser. Dualismens problem är då att förklara hur dessa helt olika substanser kan påverka varandra så-som vi upplever att de gör.

UTDRAG sid 16
Epifenomenalism.
Det mentala är ett bihang, epifenomen, till materiella händelser. Santayana (i 16) liknar förhållandet dem emellan vid en bäck som rinner över stenar och det ljud som då skapas av vattenvirveln. Ljudet är en biprodukt av vattnets rörelse och påverkar naturligtvis inte vattnets rörelse som bara påverkas av stenarna.Ljudet vid en tidpunkt påverkar inte heller ljudet vid en senare tid-punkt. På samma sätt skulle en mental upplevelse vara en biprodukt till hjärnan och kan inte påverka vare sig hjärnprocesser eller något mentalt. Schaffer (15), som 1967 förordar denna syn, menar att vi kan göra experiment som gör det rimligt att godta att kropp/hjärna påverkar medvetandet. Däremot är det svårt att visa det omvända. Ty även om vi ser fingret röra sig varje gång vi vill det, kan vi inte utesluta att det tidigare funnits någon hjärnprocess, som orsakat både fingrets rörelse och min upplevelse av att det var min vilja att röra det. Detta skulle då också visa att vi aldrig kan bevisa att den fria viljan verkligen finns även om vi upplever den!Huvudkritiken mot epifenomenalismen från hjärnforskarna Sperry(20) och Eccles och filosofen Popper (21) är att den är oförenlig med Darwins utvecklingslära, enligt vilken bara organ och funktioner som bidrar till artens anpassning och överlevnad uppstår och utvecklas.Om medvetandet bara är ett bihang och inte påverkar någonting, kan det förstås inte bidra till anpassning eller överlevnad och kan därför inte uppstå och utvecklas enligt Darwins lära. Detta är ett avgörande skäl mot epifenomenalismen, om man som de flesta omfattar en utvecklingslära som säger: först ett universum som uppstått genom den ”Stora Smällen”, sedan materia som utvecklats till levande materia genom vilken till sist medvetandet uppstått. Invändningen håller dock inte om man har ett alternativt sätt att se på medvetandets framträdande: ”. . . att det inte har utvecklats ur utan genom materian och den biologiska evolutionen. Fastän medvetandekvaliteten enligt det här alternativet är tidlös (den har inte uppstått, utan har alltid funnits; den tillhör verklighetens grund-villkor) kan den genom olika materiella konstellationer ha funnit eller kommit till olika specifika uttryck och former—t.ex. som mänskligt medvetande. Det innebär att materien och den biologiska evolutionen är en nödvändig men icke tillräcklig förutsättning för det mänskliga medvetandet” (22). Men de som omfattar detta alternativ har, tror jag,även starka skäl att tro på den fria viljan, varför det ändå är rimligt att överge epifenomenalismen. Den drabbas också av samma kritik som Mentalism. Att det fysiska inte kan påverka medvetandet tycks så uppenbart oriktigt att vi här kan överge [att argumentera för det]. Något dualistiskt alternativ till växelverkan finns knappast.

SLUT Utdrag
Jag kommer att återvända till Pilottis text med flera utdrag.

Jan Pilotti Vetapedia

Börje Peratt

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s