Kroppens medvetande

Kroppen har ett medvetande som baserar sig på sinnen som naturvetenskapen ännu inte fullt ut förstår. När den dagen kommer får vi en annan inriktning på hälsa, kropp förhållandet.
Utdrag ur Boken Tolv sinnen:

Hypotesen är att: kroppsmedvetande finns redan i cellen och utvecklas med tillkomsten av först ett nervnät och sedan ett nervsystem.
Innan hjärnan bildats och då kroppen var huvudlös, fanns ett kroppseget ”medvetande”. Nässeldjur är vanligtvis encelliga djur som maneter och koralldjur. De saknar huvud och hjärna men har ett nervnät och kan känna beröring, smärta och förekomsten av vissa kemikalier i vattnet. De kan dock inte avgöra varifrån en retning kommer. Med evolutionen byggs ett nervsystem längs en ryggrad med nervtrådar utefter membranet/huden. Här antar jag ett initialt emotionssinne. För att cellen ska kunna ta emot och sända signaler krävs ett kommunikationssinne. I den fortfarande huvudlösa kroppen tillkommer efterhand ett förstadium till hjärnan. Nu kan kroppen röra sig i en avsedd riktning och avgöra varifrån stimuli kommer man kan här anta ett orienteringssinne, Det bildar EKO-sinnen och ett beslutsfattande centrum som ett förstadium till hjärnan. Med detta följer att kroppens medvetande, ”conscientia corporis”, föregår hjärnans. Ett starkt stöd för denna hypotes utgörs av slemsvampens förmåga till samverkan (sid 43 och Succébo 2011)

Cellintelligens och cellmedvetande
Cellforskning ger ständigt nya perspektiv på cellens funktion och kapacitet. [1] Cellen tycks inte respondera helt mekaniskt utan kan behandla manipulation utifrån en slags cellens integritet. ”Jag bestämmer”. Låt oss anta att minsta organism kan ha ett slags ”cellmedvetande” som klarar av att gradera livsbetingelser både avseende den egna organismen och den omgivande miljön. Gradering påverkas av hur cellen förnimmer påverkan från omgivning och direkta ingrepp i cellens membran. Extern påverkan kan aktivera alla cellens behov. Miljö, och yttre förändringsprocesser kan leda till mutering liksom att cellen av egen kraft förmår mutera som av livets egen inneboende sökande efter mer gynnsamma omständigheter.
Med ett initialt ”kroppsmedvetande” följer en slags cellintelligens som slår av och på de funktioner som behövs för att upprätthålla livet.
Cellens muteringar ger oss evolutionens alla uttryck. De första evolutionära skisserna till olika arter ritas därmed upp i encelliga organismer.

Dessa små mikroorganismer kan både orientera sig och kommunicera och det ger fart åt sådana mutationer som ger livet nya förutsättningar.
Från encelliga organismers omgivande membran utvecklas kroppar med allt effektivare hudskydd. Uppgiften är också att genom huden få en uppfattning om värme, kyla, smärta och beröring. Huden blir kroppens största känselorgan. Beröringsreceptorerna ligger överst i läderhuden, där de tar emot olika yttre stimuli. De inre receptorerna reglerar det autonoma nervsystemet. Vid obehaglig beröring startar en flyktliknande reaktion. Vid behagliga stimuli aktiveras välbefinnandehormonet oxytocin. Båda emotionsreaktionerna indikeras först med påverkan på hjärtfrekvensen innan de når hjärnan. Så innan hjärnan fanns på plats ägde allt detta rum i kroppen. Detta faktum förklarar hur emotioner i kroppen föregår hjärnans tolkning och den upplevelse som då förmedlas.

Ett antagande om en EKO central på cellnivå
Jag antar att det redan i cellen formas en EKO-central [2], ett cellmedvetande som förnimmer, kommunicerar och kan orientera sig. Utgångspunkten är att alla emotioner har funnits som frön genom hela evolutionen. Emotioner som ängslan, ilska, attraktion och ovilja eller avsky var från början utspritt i hudens känselreceptorer. Antagandet är då att hudsinnet genererar emotionssinnet som kan förmedla olika slags sensationer. I tidernas begynnelse syftade dessa emotioner till att undvika det som gjorde ont eller det som verkade farligt och oätbart.
Ett andra centralt sinne är kommunikationssinnet nödvändigt för den interna kommunikationen och kroppsmedvetandet, hos cellen externt begränsad enbart av membranet en hudliknande sammanhållande yta för att förhindra kroppen ska lösas upp. Den externa kommunikationen kunde förmedla vibrationer som utbytte information om vän, fiende eller möjlighet. Efterhand utvecklades detta sinne och möjliggjorde ”social” interaktion hos mikroorganismer och bakterier. Det blev alltmer angeläget att kunna orientera sig. Ett orienteringssinne gjorde det möjligt förmedla lägesinformation och att förflytta sig i önskad riktning. Med synen på en evolution som innovativ och möjligen intentionell, leder det till ett antagande om att livet prövar olika möjligheter för att orientera och förflytta sig.

Kunskapsdriften var initialt ett behov av att orientera sig mot olika slags sensoriska informationer som ljus, mörker, kyla, värme, vått, torrt, hårt och mjukt och för att kunna aktivt söka föda och möjligheter till fortplantning. Genom orienteringsmedvetandets behov av att stärka förmågan, att skapa gynnsammare lägen, prövade livet också att utveckla nya sätt att förflytta sig. Mutationer gav fenor, ben och vingar.
Ekocentralen omfattar sammanfattningsvis förmågan att varsebli, uppleva och tolka emotioner, att kommunicera via kontakt, vibration, färger, lukt, kemi, läten och kroppsspråk och att orientera sig.
Till en början var orienteringsförmågan primitiv och obetydlig särskilt för de organismer som bara följde med vattnets strömmar eller hamnade där de hamnade i jordens mylla. Dock har experiment på enkel cellnivå visat att celler som placeras på ett fat närmar sig näringslösning och flyr gift. Andra celler ka orientera mot mål (föda) Detta kräver ett sinne kanske också en kommunikation mellan cellerna. Frågan om emotioner blir mer spektakulär men om en cell flyr ett gift kan man ana någon slags emotion. Efterhand har evolutionen skapat livsformer som kan röra sig åt olika håll och som målinriktat kan förbättra förutsättningar för föda och skydd.
Livet ifrågasätter inte det ena eller det andra valet ur ett moraliskt subjektivt perspektiv, det löser behov samordnat pragmatiskt utifrån överlevnadsmotiv.

”Det låg en myrstack i skogen nära en älv. Kanterna runt älven eroderade och älven kom allt närmare myrstacken som började förflytta sig från den hotande älven. Det var ingen general som ledde arbetet. Men myrstacken visste – och den handlade. Det fanns en visdom i myrstacken som gjorde att alla tillsammans förenades i en gemensam riktning. ” (Lárus Y Oskarsson)

Förmågan att röra sig i rätt riktning förutsätter ett orienteringssinne som till och med tycks fungera nästintill telepatiskt. Förmågan att uppfatta omgivningen, dess fara och möjlighet ger underlag för överväganden och strategier och förutsätter en kommunikation som samordnar ett vägval (jämför slemsvampen).

Tidigt i evolutionen byggde kommunikationen på ett signalsystem genom vibrationer, via kroppsrörelser som kunde få organismer som en encellig protist att samverka med andra encelliga djur och röra sig mot ett gemensamt mål. Kommunikationen hos autonoma individer utvecklades med en förmåga att sprida och fånga upp luktspår, sända och uppfatta signaler, forma och ta emot ljud.

Börje Peratt

Referenser

1) G. Heijne et al. Control of Membrane Protein Topology by a Single C-Terminal Residue. Science 25 June 2010: Vol. 328 no. 5986 pp. 1698-1700
2) Ekocentralen: Emotions- kommunikations- och orienteringssinnen.
3) Peratt, B. (2012) Tolv Sinnen, Visam, Libris 16092040. Enebyberg. ISBN 978-91-977880-2-1

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s